rummet och r ä t te n 243 nu tyngre och mycket högt valmat sadeltak av karolinsk typ.467 Fönsteröppningarna föreföll liksom utskurna och de småspröjsade fönsterbågarna saknade karm. I frontespisen mot kyrkallén hade en cirkel av järnsmide inpassats med det välkända motivet rättvisans vågskål hängande på ett svärd. Ankarjärnen framträdde tydligt mot fasaden, men i övrigt var det enda dekorativa elementet den strama granitportalen som omgav huvudentrén mot kyrkallén. På den västra gaveln fanns ytterligare en entré, som saknade motsvarighet på den östra, men för övrigt präglades fasadschemat av symmetri. Rumsdispositionen överensstämde med ursprungsritningarna, men som jag antydde tidigare hade byggmästaren tvingats justera måtten något. Alla väggar och tak var krederade och limstrukna vita utom i några rum som var tapetserade.Vestibulen hade kalkstensgolv och en monumental vitkalkad eldstad som flankerades av allmänhetens två dörrar till tingssalen. Salen mätte 10x14meter, vilket innebar att den hade blivit något kortare och något smalare än Ankarcronas ritningar hade angett, takhöjden var åtta meter vid högsta punkten och uppvärmningen skedde via radiatorer (varmvattensystem). Inredningen i hela byggnaden var mycket sparsmakad men i salen blev enkelheten extra tydlig. Förutom de specialtillverkade möblerna, bord och stolar för rätten och skrivare och bänkar för åhörarna, fanns två väldiga smideskronor ca två meter i diameter med elektriskt ljus. Tunna gardiner hängde för de karmlösa fönstren. Det fanns inga textilier, konstverk, paneler eller annan dekor, och akustiken i rummet gjorde det sannolikt svårt för åldrade nämndemän att höra vad som sades framför domarens bord. Övervåningen var målad i ljusa färger och inredningen beskrevs av dagspressen som “förenklad gammal svensk herrgårdsstil.”468 Arkivet som låg längst in i byggnadens nordöstra hörn hade försetts med järndörrar och -luckor. Förutom vaktmästarbostaden var häradshövdingens rum det enda i huset som hade en kakelugn, trots centralvärmesystemet,men vare sig i arbetsbeskrivningen eller i synen omnämndes rummets utformning särskilt. Tingshuset präglades konsekvent av en minimalism som gav ett närmast asketiskt uttryck, nästan som om det saknades delar. I det här fallet hade Ankarcrona inte hämtat sin inspiration i Dalarnas byggnadstradition utan i rådande arkitekturideal. I tingshuset syntes framför allt 467 LU,TNDA, Protokoll fört å slutsyningen åTingshuset i Leksand19 oktober 1918. 468 “Tingshuset i Leksand” i Tidning för Falu Län och Stad.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=