rummet och r ä t te n 225 eller ointagligt, det tillhörde många men bara ett fåtal ansågs sig ha företräde till och i det, det signalerade särskildhet men användes samtidigt inemellan, och utan större affär, för ändamål som inte hade något med rättsskipning att göra. Människors rörelser i och kring tingshusen tycks inte i egentlig mening ha stridit mot de idéer om domstolsbyggnadens utformning som framträdde i planeringsskedet, och inte heller mot den användning som arkitekturen i sin byggda form uppmanade till. Däremot belyser den praktiserade användningen, i motsats till den föreställda användningen, hur intimt och på samma gång socialt differentierat rättens rum var vid den här tidpunkten. I tingsmiljön vistades människor mycket nära varandra, rumsligt, kroppsligt, samtidigt som vissa av dem vidmakthöll sin funktion som auktoritet, ämbetsman, överordnad och makthavare. Tingshuset var platsen där dödsdomar utdömdes och människors liv begränsades, bemästrades, kontrollerades samtidigt som det inrymde stora kök med bakugn och skafferi, och fungerade som sovrum, matoch festsal och lagerlokal. I salen fanns podiet och skranket som upphöjde och avskilde rätten från menigheten, men situationen under förhandlingarna präglades i första hand av rörelse: människor kom och gick, parter och åhörare delade samma utrymme, i många fall troligen också vittnen. Det intressanta är att dessa konstateranden inte motsäger varandra, däremot återges de sällan vid samma tillfälle. Det är som om bakugnen och skranket tillhörde två olika historieskrivningar. Den oreda som vid första anblick präglade rummet där rätten skipades, för att människor trängdes och tog plats, innebar inte att den sociala ordningen, eller domstolens auktoritet ruckades. Ritningen förmedlade en prydligt klassicerande arkitektur som fördelade aktörerna över skilda utrymmen i strukturen, och så skedde också, tingshuset uppfördes som en i sin kontext apart byggnad vars disposition separerade somliga av tingets deltagare från varandra, medan andra fördes samman. Och trots att avstånden i byggnaden var små och aktörerna tvingades råka varandra i byggnadens entréer och passager, att kökets dofter spred sig i hela huset och att alla delade samma skämda luft och avträde, underhöll de rumsliga förhållandena likväl tidens sociala hierarkier. Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=