t i ng shu s i f l e ra ske p nade r kring sekelskiftet 18 0 0 212 Skranket kan uppfattas som ett symboliskt viktigt byggnadselement som inte bara hindrade rätten från att bli komprometterad, utan också markerade dess upphöjda ställning – rätten hölls rumsligt isolerad för att visa att den var objektiv och rättvis och stod fri från personliga relationer och beroendeförhållanden. Men om vi förutsätter att tingets alla aktörer i själva verket trädde innanför skranket vid en eller annan tidpunkt under förhandlingarna, förefaller dess innebörd förändras. Kanske bör det inte förstås som en absolut gräns, utan mer som ett praktiskt hjälpmedel, ett kravallstaket som säkrade lugn, sittplats och benutrymme åt åldriga nämndemän, och dessutom plats för rättegångens deltagare. I Märta Helena Reenstierna skildring av tinget i Fittja i mars 1803 beskriver hon hur man tvingades hålla tingssalen öppen för att alla skulle få ta del av det som försiggick. Förutom att episoden pekar på människors intresse för tinget och särskilt för de spektakulära målen, är den intressant för att den explicit talar om makten som folksamlingen utövade på själva rättegångssituanen. Lägger jag dessutom till de skildringar av fylla och oredighet som förekommer i materialet framstår skranket nästan som en nödvändighet. Även om vi betraktar skranket som en funktionell möbel istället för ett slags skiljelinje mellan de rena och de orena, bör vi likväl tänka att man inte stegade inte innanför skranket när eller hur som helst.Att det fanns mer eller mindre uttalade regler som styrde hur människor rörde sig i tingssalen kan vi förutsätta. Som jag också var inne på i tidigare avsnitt, kan skrankets genomslag onekligen ses som en del i den judiciella revolutionen eftersom det faktiskt upprättade en tydlig distans mellan rätten och åhörarna. Det fysiska avståndets effekter kanske inte formulerades som en avsikt, men det kan inte ses som en slump att både skranket och podiet snabbt blev gängse element i tingssalarna. 411 Reenstierna, s. 295. Trängseln var så stor att Domhafvanden måste eftermiddagen i hemlighet flytta Tinget uti en annan Sal, hvarest mindre mängd folk insläpptes, hvilket efven måste ske dels lönnligt, dels ock med våld. Rum, Loger, trappor, gård och Allén vimlade af menniskor.Vi insläpptes med stor möda, men Hans Abr: [hennes son, som var militär!] kunde på eftermiddagen ej komma in i rummet, utan Patrouillerade hela dagen.411 Ämbetsmännens vanor och territorier Wid Svinstad kan ej tyckas mindre beqvämligare än här wid Fillinge, ty här
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=