rummet och r ä t te n 207 leddes, på plats, som åhörarna fick veta vad som skulle avhandlas, även om delar av informationen spreds ryktesvägen, på tingshusplanen och i förstugan.Vi får dessutom tänka oss att i en tid när kyrkan, tinget och marknaden erbjöd de enda möjligheterna att få veta vad som hände i trakten, fanns anledning att bege sig till tinget även om man inte hade ett konkret ärende. I det avseendet tycks tinget ha fyllt långt fler funktioner än dagens rättsförhandlingar. Det är troligt att häradstinget var en institution som fanns närvarande i människors vardag, som samtalsämne och begivenhet, och att det utgjorde en tydlig del av deras föreställningsvärd. I en uppteckning från 1915 beskriver en person som växte upp i Västerbotten hur man förr i tiden, under 1800-talets förra hälft, till och med brukade leka häradsrätt på bröllop:“De ordnade till med domare och nämndemän som satte sig till tings. Så var det en åklagare, som stämde karlar och fruntimmer för att de skulle ha legat ilag under bröllopet. Det var ingen brist på vittnen, som hade sett otroliga saker. Så dömde rätten till varjehanda straff, som mest bestod i att göra ‘varjehanda konster’- kyssa gamla, fula käringar t.ex.”400 Människors intresse för tinget handlade förmodligen också om nöjesvärdet. I folklivsarkivet finns uppteckningar från 1800-talet där en informant beskriver tinget som “en stor förströelse för ortens befolkning […]. Särskilt under vinterkvällarna vid tingstillfällena brukade tjänarna möte upp härstädes.”401 Innan själva förhandlingarna började läste häradshövdingen upp stadgar och kungörelser som allmogen behövde ta del av, därefter skulle ärenden såsom inteckningar, försäljningar eller köp av egendom tas upp – sådana som så småningom kom att kallas småprotokoll.402 Efter dem skulle enligt ordningen sådana angelägenheter som involverade kronan avhandlas, för att först därpå, och ibland dröjde det länge, komma fram till övriga rättsliga ärenden och mål, vilka också skulle tas upp i en viss följd: Brottmål först, sedan tvister där de inblandade hade lång färdväg till tinget och därefter kunde domaren besluta efter eget huvud.Vidlyftiga mål skulle dock tas upp sist. Processordningen som gällde var inkvisitorisk med ackusatoriska inslag, vilket innebar att häradshövdingen både ledde rannsakningen med de förberedelser som de kunde medföra, och förde ordet vid förhand400 LänsmuseetVästernorrlands arkiv, Uppteckningsnr: 811, Bok/Häfte:III_1915. 401 Salomonsson, s. 66. 402 1734 års lag RB2 kap. §1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=