t i ng shu s i f l e ra ske p nade r kring sekelskiftet 18 0 0 124 Vissa förändringstendenser vad gäller den föreställda användningen kan skönjas över tid, och den tydligaste är uppkomsten av ett särskilt arkivutrymme. Den växande statsförvaltningen gjorde att kraven på ordning ökade och som jag skall återkomma till blev arkivet en allt viktigare fråga under 1800-talet. I en ritning av Östra härads tingshus i Lyckeby, Blekinge, daterad1790, har arkitekten avsatt ett särskilt utrymme innanför salen markerat som arkiv. 1799 förekommer det nästa gång, i en ritning av Albo härads tingshus i Kronoberg, och strax efter sekelskiftet 1800 blir funktionen regel. Det kan också sägas att antalet funktioner i en och samma byggnad ökade med tiden, även om det samtidigt finns tingshusritningar från 1780-talet som har lika många funktioner markerade som de senare ritningarna. Vad kan sägas om relationen mellan ute och inne, mellan exteriör gestaltning och rumsindelning? I förordet till nyutgåvan av CarlWijnblads fyrtio våningshus, som tillkom1755, tar Johan Mårtelius upp frågan och knyter den till arkitektens syn på distribution: Om förhållandet mellan fasadgestaltning och distribution i överintendentsämbetets tingshusritningar kan konstateras att skalets symmetri, liksom i Wijnblads fall, inte avspeglades i rumsindelningen. Men till 245 Johan Mårtelius i förordet tillWijnbladh, Carl,Ritningar på fyratio våningshus af sten, och trettio af träd, samt åtskilliga lusthus, m.m. för högloflige ridderskapet och adelen, samt andra ståndspersoner på landet: uti 25 kopparstycken med bifogad förklaring och uträkning. Kommentarer och förklaringar i modern skrift samt förord,Rekolid, Stockholm, 1993, s.8. Rumsindelning Fönstrens jämna avstånd i det yttre förenas ändå med symmetrisk placering i varje rum, vilket med de olikstora rummen skapar svårigheter. Men just däri ligger enligt Wijnblad ‘indelningens’ konst. Indelning är det begrepp han använder för planens utformning och egentligen det centrala uttrycket i hela presentationen.Den motsvarande franska termen är distribution.Här finnes en betydelseglidning som är belysande. Den franska planbildningen tycks som regel utgå från mittaxeln och den centrala salen, för att därifrån fördelas eller distribueras ut mot flyglar eller ibland tornartade hörnkroppar. Jacques-Francois Blondel kräver t ex i sin skrift [De la distribution des Maisons de Plaisance 1737-38] också att rumsfördelningen skall återspeglas i det yttre. OmWijnblads planer kan detta inte sägas. De verkar koncipierade som fria indelningar av en given yttre form.Att från den utgångspunkten ändå uppnå ’simmetrie’ i rummens fönsterförhållanden och dörraxlar hörde till planbildningens konst.245
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=