rummet och r ä t te n 103 månader till ett par år från det att projektförslaget hamnade på överintendentsämbetets bord till det att bygget sattes igång.Alla ritningar som återsändes till landskontoren skulle godkännas av Kungl. Maj:t medan överintendentsämbetet hade den formella funktionen som remissinstans. I sin undersökning av Kinnefjärdings härads nya tingshus i Kållängen (1785) visade landsantikvarien Carl Axel Hallbäck att det faktiskt förekom att Kungl.Maj:t lade sig i tingshusens utformning.Det som kommenterades i fallet med Kållängen var avsaknaden av en öppning mellan två av sidokamrarna, vilka troligtvis var tänkta att användas av häradshövdingen och skrivaren. Det som gör kommentaren än mer intressant är att Kungl. Maj:t vid tidpunkter utgjordes av rådet, eftersom kungen själv var på utlandsresa, och att de godkända ritningar som senare återsändes till tingshusbyggnadsskyldige 1785 likväl saknade en sådan förbindelse. Även om1734 års lag lade fast att tingshusen skulle uppföras “å vanlig tingstad”, reglerade den inte på vems eller vilken slags mark huset skulle byggas. Överintendentsämbetets arkitekter kommenterade inte eller efterfrågade inte heller information om tomtens karaktär eller plats i landskapet, och i de arkiverade utkasten och skrivelserna saknas situationsplaner och lägesbeskrivningar. Det fanns med andra ord ingen artikulerad föreställning om tingsplatsen i bemärkelsen särskild lokalitet såsom en kulle, avskildhet eller en kyrkbacke,och de ritningar som togs fram för häradernas räkning föreställer på så vis byggnader utan kontext. Det finns heller ingenting som tyder på att ritningens destination avgjorde valet av formspråk eller rumsdisposition. Det arkitektoniska uttrycket var inte avsett att relatera till det sammanhang i vilket byggnaden skulle uppföras, och de regionala särdrag som i viss utsträckning framträder har snarare med häradsbornas önskemål än arkitekternas avvägningar att göra. Överintendenten och hans konduktörer befattade sig med byggnadens form, men huruvida huset uppfördes i skogs- eller slättbyggd, intill ett stall eller ute på en åker var inte deras angelägenhet. I teorin gällde 1776års förordning ända fram till ämbetets ombildning i början av 1900-talet, och därmed borde också 1800-talets tingshusärenden ha granskats av ämbetet. I praktiken minskade dock deras medverkan och på 1820, -30och -40-talen förekommer bara enstaka tingshus. Som jag skriver om i inledningskapitlet varierade också ämbetets inblandning mellan olika delar av landet. Från flera län saknas tinghus- - handlingar och –ritningar, trots att det byggdes tingshus under perioden. Andra län, såsom Skaraborg och Skåne, är överrepresenterade även
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=