I det bevarade materialet från medeltiden är den ömsesidiga gåvan den vanligaste formen av gåva.Man ger därför att man förväntar sig en speciell gengåva. Själagåvorna är i dessa fall de vanligast förekommande i det bevarade materialet. Oftast är gåvan riktad till ett kloster och donatorn tänker sig att i gengäld få själamässor lästa och ibland även få tillträde till klostret och t.o.m. en gravplats när man dött. Men gentjänsterna uttrycks inte alltid i breven, även om de är underförstådda. Mina två undersökningsområden ger en bra bild av den variation av gåvor som fanns i det medeltida samhället: i norr har vi exempel på jordagåvor från biskop och kung till vanligt folk mot laxar eller olika skinnskatter som motprestation; i söder dominerar själagåvorna. Enligt romersk och kanonisk rätt var donatorn, testatorn ett rättssubjekt som oinskränkt ägde det han gav, och mottagaren av gåvan (kyrkor och kloster) fick fullständig äganderätt till gåvan. Det är främst genom kanonisk rätt som gåvan uppfattades som en gåva utan anspråk på gengåva. Gåvan gavs för att öka mottagarens förmögenhet.12 Men i Norden dominerade en annan uppfattning om gåvor som byggde på den germanska gåvoekonomin, där gåvor nästan alltid resulterade i en gengåva. Om gåvan resulterade i en gengåva skulle man, menar jag, kunna säga att givaren inte förlorat en egendom, utan han hade så att säga bara bytt den mot en annan.Med Bourdieus termer gav han ett ekonomiskt kapital och fick i gengäld ett annat kapital. Utifrån Webers resonemang är detta “byte” av ekonomisk art och uttrycker en marknadsrelation under förutsättning att gåvorna var värderade av utomstående och skänkta offentligt samt att samma tjänst (motprestation) gällde för andra som “köpte” tjänsten.13 Att utifrån romersk eller kanonisk rätt enbart ge för att glädja någon stred mot arvingars och släkts anspråk. Gav man utan att få d e l i i i 81 12 Se Hamre i KL Donasjon. 13 Weber 2005, t.ex. s. 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=