i stället ge det en jordagåva. Denna gåva kunde efter munkens eller nunnans död inte föras vidare i släkten utan stannade i klostrets ägo. Emellertid hade inkomsterna från gåvan kommit munken eller nunnan till del under deras levnad. Om en sekulär präst hade oäkta barn, kunde han ge dem en gåva i stället för ett regelrätt arv. Alan Smart (modern antropolog som studerar nutid) utnyttjar Bourdieau och Mauss för att kunna argumentera för att gåvan alltid funnits och att den fyller liknande behov oavsett i vilken miljö eller tid den förekommer. Enligt Smart kompletterar gåvoutbytet marknadsutbytet, och det förra skiljer sig från marknadsutbytet på så sätt att givare och mottagare blir starkare bundna till varandra genom gåvan än vad parterna i en marknadsrelation blir.6 Bourdieau hävdar att mottagaren står i moralisk skuld till givaren och att det är denna känsla som grundlägger den starka relation som uppstår.Weber vidareutvecklar detta och kommer fram till att det i “äkta” gåvorelationer (till skillnad från i marknadsrelationer) uppstår något unikt mellan just de två parterna. När gåvan och dess förväntade gengåva inte har lika stort värde, eller när ett glapp i tid uppstår mellan gåvan och gengåvan därför att gåvorna är av helt olika karaktär, skapas en över- eller underordning mellan givare och mottagare. I dessa fall har vi att göra med en gåvorelation, enligtWeber.7 Smart använder sig av Bourdieus terminologi och anser att gåvan uppnår sitt syfte genom att förläna donatorn ett socialt kapital som kan ackumuleras.8 För varje gång en person ger en gåva ökar hans sociala kapital i omgivningens ögon. Gåvan binder givare och mottagare till varandra, eftersom gåvan till sin karaktär kräver reciprocitet, trots att gentjänsten eller gengåvan inte uttrycks explicit vid gåvotillfället.9 Som en följd av detta delar jag i d e l i i i 79 6 Smart 1993, s. 399. 7 Weber 2005, s. 38-39. 8 Smart 1993, s. 388, 389, 391. 9 Smart 1993, s. 394.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=