den kyrkliga inrättning som genom testamentet skulle få en donation?6 Breven skrevs vanligtvis inte av utfärdaren utan av en skrivkunnig. Redan kännedomen om vem man kunde vända sig till för att få ett dokument skrivet indikerar en medvetenhet om och en förståelse för dokumentets vitala betydelse. I Sydeuropa fungerade ofta notarien som garant för det upprättade brevet. I andra delar av Europa, och särskilt lokalt, fungerade prästerskapet som skrivare, och deras sigill garanterade brevets äkthet.7 Dessa skrivare hade flera funktioner: de inte bara författade brev, utan de kunde även intyga att en muntlig handling genomförts eller att de med egna ögon hade sett ett brev, dvs. de skrev intyg. Eller så kopierade de ett gammalt brev eller förnyade ett skadat brev, dvs. de gjorde en vidimation.8 Om det fanns ett tidigt inhemskt skriftbruk utan nämnvärd påverkan från romersk administration, som i England eller i det visigotiska Spanien, var det möjligt att olika texter skrevs på folkspråket, samtidigt som de även skrevs på latin. På kontinenten var det dock i allmänhet vanligast under tidig medeltid att skrivaren var en kyrkans man som skrev på latin. Ju fler människor och ju längre ner på den sociala skalan de befann sig som använde sig av skrift, desto större blev behovet av att avfatta dokumenten på folkspråket. Övergången till folkspråket skedde vid olika tidpunkter i olika områden och länder och började inom rättsväsendet. Formelsamlingar, eller så kallade formulärböcker, sammanställdes på flera håll. I dessa kunde man få information om hur man upprättade olika brevtyper, vilken information de skulle innehålla, vilka uttryck som skulle användas om brevet t.ex. utgav sig för att vara ett pantbrev eller ett bytesbrev. Formelsamlingarna var också förl a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 42 6 Keynes 1990, s. 249-252. 7 Nelson 1990, s. 269-271. 8 Swanson 1997, s. 160. Skrivare Folkspråk eller latin; formulärböcker
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=