inriktad transaktion som hävdar att ränta alltid togs ut, trots ränteförbud (för svensk del senast hävdat av Franzén2006). Jag har tvärtemot dessa forskare visat att förfallpanten förekom och att ränta inte togs ut vid denna pantform, om man får tro breven. Jag anser att jag även visat att pantsättning minst lika ofta utställdes för att klara sin framtida försörjning och att långivaren många gånger varken fick ränta eller var knuten till en marknad. Jag har stöd för denna slutsats hos forskare som studerat senare århundraden, till exempel Sjöberg som studerat 1500- och början på 1600-talet och Ågren som studerat 1700- och början på 1800-talet. Jag har också visat hur brukspanten blev allt vanligare under den mecklenburgska tiden; visserligen något senare bland frälset i Finnveden än bland kronans förläningstagare. Jag har visat att denna pantform alltid gav utlånaren ränta. Pantformen upphörde under några decennier efter den nya landslagens ikraftträdande, men den kunde inte hejdas utan började användas på nytt under 1470-talet.Vi har alltså under svensk medeltid två pantformer som användes parallellt: förfallpanten för icke-kommersiellt bruk och brukspanten för potentiellt marknadsorienterad verksamhet. l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 246
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=