innehåller en förmodad lanthandlares förteckning över vad han lånat ut och vad låntagarna pantsatt. Han skaffade kläde, vadmal, yxor, silverskedar, slipstenar, grytor, pengar och smidesjärn åt sina kunder – oftast mot att kunden som säkerhet satte åkrar eller ängar i pant. Förteckningen denne man gjorde innehåller affärer med 18 personer.76 Trots bristen på brev finns det mycket som talar för att vanliga bönder också behövt låna. Särskilt behövde de låna till utsädet, vilket de också gjorde att döma av ett påbud1425av ärkebiskopen i Uppsala. I brevet föreskrivs hur ett lån av utsäde mot pantsatt jord skulle gå till.Den pantsatta jorden måste ha ett högre värde än lånet, och om den inte löstes i tid uppbjöds den av kyrkovärdarna på tinget. Om låntagaren inte kunde lösa den då heller, såldes den, skulden drogs av och de resterande pengarna tillkom pantsättaren. Bonden måste alltså pantsätta en större mängd jord och till ett högre värde än lånevärdet, förmodligen för att priset på en jord inte var fast och för att även kyrkan skulle vara säker på att den hade täckning för lånet, om låntagaren inte lyckades att betala tillbaka. Huruvida jorden förvaltades av kyrkan under lånetiden ger brevet inget svar på.Vi får bara veta att pantbrevet skulle förvaras i en kista med tre lås, varav kyrkovärdarna hade två och prästen ett. Att brevet skulle förvaras på en bestämd plats tillsammans med liknande brev skulle kunna tolkas som att panten var en sorts hypotekarisk pant och att följaktligen pantsättaren behöll sin egendom. Kistförvaringen skulle kunna motsvara de på 1500-talet uppställda förteckningarna över hypotekariska panterna. Följde kyrkan kanonisk lag borde den endast låna ut pengar och bonden behålla sin jord tills lånetiden gått ut. Kyrkovärdarna valdes alltid inom socknen av sockeninvånarna, och det var således pålitliga bönder som satt på posten i två år. De förde sockenkyrkans räkenskaper och såg till att kyrkounderhållet var tillfredsställande. Det var alltså bönderna själva som administrerade utlåningen av utsädet, vilket kanske borgade för att de på bästa sätt tillgodosåg d e l v i 241 76 JHD II 269.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=