han måste köpa sig ur fångenskap.Om han lånade av en nära släkting utställde han en förfallspant, om det var någon utanför släkten utställde han en brukspant. En annan som också bara uppträdde som låntagare, och enbart utställde brukspanter, var riddaren Mats Gustafsson. Denne riddare lånade alltid av högt uppsatta som Peter Knoppo påTrollaborg eller Nils Krumme.Trots att Nils Erlandsson och Mats Gustafsson bara förekom som låntagare i Finnveden, innebar det inte att de enbart lånade, utan mitt påstående att man både var låntagare och långivare stämmer.Vi finner dessa personer som långivare till pantsatta gårdar utanför Finnveden, och vi ser också att riddaren Mats Gustafsson var lika högt upp på den sociala skalan som Nils Krumme. Vad jag dock kan se är att det var vanligare på 1300-talet att parterna vid förfallpanter var nära släkt, vilket jag tolkar som att rädslan för förlorad pant till exempelvis en son var mindre och att förlusten kändes bättre. Jag föreställer mig också att förfallpanter som förlorades till kyrkor eller kloster kändes mindre smärtsamma, eftersom man kunde få andliga fördelar i efterhand.65 Bevis på att människor skuldsatte sig har vi även i Jämtland. Precis som i Finnveden är det framförallt genom kvittobrev som vi kan konstatera att utlåning förekommit. Kvittobrev finns på att man betalat för ett jordaköp eller för ett penninglån.66 Ett uppseendeväckande och unikt brev härrör från1450, i vilket Ragnhild Gudbrandsdotter uppges betala tillbaka åtskilliga skulder som hennes döde man jämtlänningen Sten Öndsson lämnat efter sig.Herr Sten var aristokrat frånVästerhus och kunglig fogde eller underfogde.67 Denne rike man hade många skulder som nu reglerades av hustrun. Pengar betalades tillbaka till både kvinnor och män, inklusive till Stens fortfarande ogifta syster Kristina i Sanne.Hon fick så mycket d e l v i 239 lån och skulde r i jämtland 65 RAP8/4 1366, 22/2 1398. 66 JHD I 90, 135; JHD II 89. 67 Ahnlund 1948, s. 281, 292.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=