Men hur gick frälsemännen till väga för att få ut ränta vid utlåning efter lagens ikraftträdande? Mycket tyder på att tillvägagångssättet vid en pantsättning i stället var att pantsälja egendom, det vill säga sälja med en klausul om återköpsrätt, ett tillvägagångssätt som Hamre beskriver i sin artikel om pant.54 Vi har i kapitel 3sett att frälset kunde ge gåvor till ett kloster, vilka efter givares död kunde återlösas av givarens arvingar. Denna typ av gåva var alltså inte en gåva för tid och evighet utan temporär, tills nästa generation blev arvsberättigad.Vi såg också i kapitel 5att omyndiga bröstarvingar från och med myndighetsdagen kunde återlösa såld arvejord.Vi såg i samma kapitel att mindre bemedlade i början på 1400-talet sålde med återlösningsrätt, och konsekvenserna av de nya bestämmelserna 1442 blev att antalet skriftfästa pantsättningar minskade till förmån för försäljningar med återlösningsrätt i Finnveden. Om vi alltså till våra skulder och lån genom pantsättning också lägger de 19pantförsäljningar som en form av låntagande och inte som försäljningar, ökar antalet panter. Både Andersen, Hamre och Wood hävdar ju att försäljningar med återlösningsrätt för säljaren och hans bröstarvingar var ett sätt för långivaren att kunna få ut ränta på sitt lån (köp), oftast på obegränsad tid (tills man köpte tillbaka). Av de 19 pantförsäljningar som utfärdats i Finnveden, genom fördes fjorton stycken efter att de nya bestämmelserna trätt i kraft. Redan av ett brev 1448 framgår det tydligt att pantförsäljningen genomfördes på grund av att säljaren, väpnaren Nils Krumme, just hade lånat pengar av köparen: “thet Jach aff retthae laan gaelskyldogher aehr thennae breffuissare waelboren man Arwidh Swan.”Därför sålde han en gård till Arvid som denne naturligtvis genast fick tillgång till. Genom denna försäljning kunde Arvid få l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 234 Försäljning med återlösningsrätt eller pantförsäljning en gång till 54 Hamre i KL Pant.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=