gifter om jordens avkastning och vem denna avkastning tillfaller. Förfallspanter saknar dessa uppgifter. Ett mellanting mellan brukspant och förfallpant utgör de brev som både nämner förfalldatum och informerar om fördelningen av avkastningen. Dessa brev avspeglar en förändring i sättet att formulera panter på, vilken jag kommer att belysa nedan. Eftersom ränteförbudet var i kraft under hela min undersökningsperiod, kan avsaknaden av uttalanden om långivarens rätt till avkastning tolkas som att pantsättarna medvetet undvek frågan. I breven är det under 1300-talet ovanligt med tydliga uttalanden, men de förekommer då och då, och jag kommer i det följande att noga redogöra för dessa, eftersom jag anser att de speglar synen på ränta och hur man anpassat sig till nya direktiv.Naturligtvis kan jag tolka avsaknaden av information i 1300-talsbreven om vem som hade rätt till avkastningen som att det var självklart att den tillkom långivaren, vilket alltid var fallet vid pantsättning av fast egendom under senmedeltiden, enligtWood. Långivaren hade denna rätt tills skulden var betald, och då gav han tillbaka rätten till avkastningen, vilket kunde ske genom att landborna meddelades vart de skulle frakta avkastningen nästa gång den skulle levereras.När brevet däremot var uppställt som en förfallpant med förfallsdatum och en frist som löpt ut, behöll långivaren inte bara avkastningen utan egendomen tillföll honom,med full äganderätt.Men var det verkligen så att vanliga förfallpanter i Sverige på 1300-talet gav långivaren rätt till avkastningen vid själva pantsättningstillfället, enligt Woods modell och enligt Ingers definition av en förfallpant? De allra flesta förfallpanter från Finnveden nämner inget om avkastningen. När tidsfristen löpt ut tillföll hela panten långivaren, enligt breven.29 d e l v i 227 Kampen om avkastningen under 1300-talet: amortering eller ränta 29 DS 5826, 6931, 7016, 7316, 7317, 7504, 7638, 7717, X139, X310; Rap 10/2 1384, 25/11 1389.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=