att göra en god gärning, det vill säga att låna ut pengar. Först efter lånetidens utgång kunde man även enligt kanonisk lag ha rätt att ta ut ränta, vilket talar för att en rättrogen borde välja förfallpanten. Om lånet löpt ut kanske långivaren kunde gå med på att göra om panten till en brukspant, en pant som gav långivaren en rättmätig ränta, eftersom den ursprungliga förfallpanten inte blivit löst i tid.Wood har i likhet med Andersen och Le Goff även uppmärksammat att ränta kunde tas ut vid försenad återbetalning, och då ansågs räntan utgöra en kompensation för försenad betalning. I själva verket anserWood att pantsättning med fast egendom som säkerhet förutsatte att låntagaren redan stod i skuld och att därmed långivaren hade rätt till ränta.17 Jag kan alltså förvänta mig att finna brukspanter i de fall brevet uppger en skuld som orsak till pantsättning. Om brevet däremot formuleras som en begäran om ett lån med pant som säkerhet, bör denna pant ha uppfattats som en förfallspant av den rättrogne. Den enda svenska medeltidshistoriker som på senare år studerat panter är Birgitta Fritz som studerat kronans förvaltning 12501434 och där utrett kronans olika pantsättningsformer. Hon kan i sin undersökning konstatera att det i kronans pantavtal med långivare alltid uppgavs att kronan stod i skuld till långivaren i fråga, och underförstått kunde därför denne få ränta.Ganska ofta får man i pantbreven veta varför kronan hamnat i skuld till panttagaren, vilket lett till att pantsättning blivit nödvändig för att kunna lösa skulden.18 Vid diskussionen om panttagarens nyttjanderätt till panten utgår Fritz från att det knappast kan ha varit på annat sätt än att panttagaren hade denna rätt. Kronan kunde inte välja förfallpanten (vilket vanliga människor kunde göra), eftersom kronan inte kunde låta panten gå sig ur händerna. Hos Fritz är det alltså underförstått att kronans avtal inte kunde leda till full förfoganderätt, och därl a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 222 17 Wood 2002, s. 176, 202, 189, 191. 18 Fritz 1972, s. 98.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=