nämnda stadgan om förbud mot ocker och tagande av ränta, men han lyckades inte.12 Under den period som är aktuell i denna undersökning förekommer två grundläggande former av pant. I båda fallen fungerar den fasta egendomen som säkerhet, men i det ena fallet lånar en person pengar eller varor men fortsätter att själv besitta egendomen. Den tillfaller inte långivaren förrän låntagaren misslyckats med att betala tillbaka det lånade beloppet (denna form kommer i det följande att kallas förfallpant, trots att den till fullo inte överensstämmer med Ingers definition). Egendomen tillfaller då i sin helhet långivaren, eller så uppbär långivaren avkastningen från egendomen tills hela skulden är betald. Den andra varianten är då en person belånar sin egendom och denna från början förvaltas av långivaren, som en sorts ränta på den obetalda skulden, fram till dess att låntagaren betalar tillbaka hela summan. Skillnaden mellan de två formerna är just om långivaren omedelbart tar panten i besittning (och på vilket sätt han “besitter” den) eller om långivaren tar jorden i besittning först när låntagaren misslyckats med att betala igen i tid. Formuleringarna i källmaterialet kring besittningen och därmed räntan är otydliga (av hänsyn till ränteförbudet), vilket gjort det svårt för forskarna att tolka innebörden av de olika panterna. Franzén spekulerar i att det egentligen förekom ränta i alla pantsättningar och att därmed det kyrkliga ränteförbudet förbigicks. Även rättshistorikern Yrwing anser att ränteförbudet sällan respekterades. Han påpekar att ränta togs ut vid såväl förfall- som brukspanter. Jag ifrågasätter att långivaren fick ränta vid förfallspanter på 1300-talet, men naturligtvis inte att han fick det vid brukspanter.13 l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 220 Två grundläggande former av pant Medeltidshistoriker och panträtten 12 Holmbäck 1962, s. 87, not 21. 13 Yrwing i KL Pant.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=