Jag har studerat och skrivit om pantsättning utifrån ett av mina härader i Finnveden, Sunnerbo, i symposieskriften Ny väg till medeltidsbreven 2002. Flera av de iakttagelser jag gjorde då bekräftas när jag nu studerat hela Finnveden. Därför vill jag i det följande pröva om den faktiska orsaken till pantsättningen spelar roll för vilken pantform man valde. Jag tänker mig att olika pantformer fanns och fungerade parallellt under 1300- och1400-talet. Kanske att förfallpanten oftare fastställdes enbart muntligen om man får tro Magnus Lagaböters landslagstext. Där beskrivs att när lösningstiden gått ut skulle långivaren besöka låntagaren med vittnen (och alltså inte ta med ett pantbrev som bevis) för att med vittnenas hjälp få låntagaren att betala tillbaka.10Vid brukspanter överfördes egendomen i någon form direkt till långivaren. Flera forskare har funnit att vi har fler brev om brukspanter bevarade än om förfallpanter. Ingen har resonerat varför det är så. Endast historikern Birgitta Fritz diskuterar bevarandegraden hos pantbrev utfärdade av kronan och redogör för hur lite som finns bevarat, eftersom handlingarna förstördes när kronan löste in dem. Hon har dock kunnat visa att annat material kan kasta ljus över panter.11 Svårigheterna för såväl yngre som äldre forskare har framförallt varit hur man i källmaterialet ska tolka påståenden om inkomsterna från jorden och förvaltningen av jordegendomen under panttiden. Om “ränta” uttogs redan under lånetiden, blir frågan om den då drogs av från skulden. Gjordes det innebar “räntan” inte ränta i vår bemärkelse utan amortering, och det är denna form som är den lagliga under senmedeltiden, eftersom ett generellt förbud mot räntetagande under lånetiden fanns enligt den kanoniska rätten, men inte uttryckligen enligt den världsliga rätten. Enligt rättshistorikern Åke Holmbäck försökte Magnus Eriksson att anpassa den påtänkta landslagen till de kanoniska reglerna om förbud mot räntetagande vid pantsättning av fast egendom genom den ovan d e l v i 219 10 MLLVIII, kap. 20, § 1 och § 4. 11 Fritz 1972, s. 95–96.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=