kommit i samband med köp. Framförallt de jämtländska köparna betalade i undersökningsperiodens inledning sällan hela köpesumman på en gång. Man kan säga att de fick en viss kredit utan att säljaren fick någon ränta. I detta kapitel ska jag endast studera panter som har fast egendom som säkerhet. Mitt mål är främst att visa i vilka situationer man pantsatte och om valet av pantform var beroende av situationen, men också om kreditgivningen utanför städerna var förbehållen frälset. Det sistnämnda har mig veterligen inte undersökts. Däremot har pantinstitutet som sådant undersökts av svenska rättshistoriker som Gadolin, Sjögren ochYrwing, och av norrmannen Hamre, vilka velat fastställa en utvecklingskedja från förfallspant till brukspant under senmedeltiden. Rättshistorikern Karl Benckert vill gå så långt som att påstå att den hypotekariska panten redan fanns i slutet på medeltiden, medan Lars Hamre för Norge anser att den först kom in med Hansan i slutet av 1500-talet.7 Den (moderna) hypotekariska panten är en underpant där ägaren fortsätter att besitta egendomen och långivaren får ett pantbrev. Kan låntagaren inte betala tillbaka efter utsatt tid säljs egendomen; långivaren får sitt och låntagaren behåller resten.Men termen hypotekarisk pant är problematisk att använda eftersom beteckningen också innebär att panten ska intecknas i ett officiellt register. Några sådana register hade ännu inte börjat upprättas på landsbygden under min undersökningsperiod. Forskarna hävdar alltså att pantformerna förändrades över tid; dessutom förändrades förfoganderätten över panten under den pantsatta tiden. Jag ska visa hur detta gick till i Finnveden. Göran Inger delar i sin klassiska handbok Svensk rättshistoria in pantbreven i förfallpanter, brukspanter och hypotekariska panter. Definitionerna av dessa former av panträtter stämmer bara delvis enligt de resultat som kommer att redovisas för Finnveden. Om d e l v i 217 7 Benckert 1920; Gadolin 1909;Yrwing och Hamre i KL Pant.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=