reciprociteten. Den som fått låna ska i ett annat skede kunna låna ut. Hur förhållandena såg ut bland mina frälsemän ska vi få svar på i det följande. Lagen säger ingenting om vem som eventuellt förfogade över jorden under lånetiden, pantsättaren eller långivaren. Hade vi fått veta att pantsättaren behöll rätten att bruka jorden skulle möjligheterna till ränta för långivaren lättare uteslutas.Hade å andra sidan lagen informerat om att avkastningen, vid pantsättning, tillföll långivaren hade möjligheten till ränta varit uppenbar. I den världsliga lagen uttrycks inte heller något ränteförbud.Magnus Eriksson utfärdade visserligen 1344 i Tälje en stadga som förbjöd ocker och som förbjöd långivaren att överhuvudtaget ta ut någon som helst ränta på utlånade pengar eller säd.4 Men denna stadga fördes aldrig in i hans landslag, och därmed saknas ett förbud. I Norge utfärdade ärkebiskopen genom statut 1336-1346 förbud mot räntetagande och uppmanade den panthavare som uppbar avkastningen att se den inkomsten som en amortering på skulden.5Vi vet också genom europeisk forskning att det kanoniska ränteförbudet spelade en stor roll under hela medeltiden.Av detta följer att det knappast kan ha varit särskilt lukrativt att låna ut pengar för den som följde förbudet. Franzén har studerat panter i staden Arboga vilka haft säkerheter både i fast och lös egendom. Han har velat visa att kreditgivning var vanligt förekommande. Han har lyckats avslöja det officiella skattningsinstitut som fanns i staden, vilket i ljuset av de europeiska forskarnas resultat visar att värderingen av panter institutionaliserats. Franzéns mål har dock varit att visa vilka kreditmöjligheter människor hade i staden.6 Jag studerar ju landsbygden, och i mitt kapitel om försäljningar framgick att en viss kreditgivning förel a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 216 Nordiska rättshistoriker och definitioner av pantformer 4 DS 3797. 5 Hamre i KL Pant. 6 Franzén 1998, särskilt kap. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=