han inte räknade med att få tillbaka pengarna. Detta skäl var enligt svenska forskare på tidig modern tid vanligt.1 I likhet med regler vid försäljningar är landslagarna (och stadslagen) noga med att reglera panter: både hur man ska pantsätta och hur man löser tillbaka panten. Emellertid krävs inte skriftfästning av pantsättningar, däremot av försäljningar och byten.Den norska landslagen lägger störst vikt vid att ge fordringsägaren möjligheter att få tillbaka sina utlånade medel på ett lagligt sätt, men inte med hjälp av ett pantbrev utan med hjälp av bevisvittnen. Hela processen med att få tillbaka sina utlånade pengar bygger i lagen på ett muntligt förfarande inför vittnen. Muntlighet och vittnen indikerar också att lånen ofta var handlån, överenskomna i förtroende utan ett skriftligt brev som bevis. Dessa lån och pantsättningar kommer vi naturligtvis inte åt att studera. Man skulle ändå kunna karakterisera förhållandet mellan parterna såsom de beskrivs i den norska landslagen som en beroenderelation, snarare än en marknadsrelation.Till skillnad från den norska landslagen är de svenska landslagarna noga med att påpeka att värderingen av panten ska göras offentligt och inte efter bördemännens bud, dvs. att släktingar (bördemän) inte ska kunna sätta ett “eget” pris på panten genom en privat överenskommelse.2 Panterna på svenskt område är alltså värderade av oberoende parter – ett av kriterierna på en marknadsrelation, enligt FlorenceWeber. Men vilken relation hade kreditgivaren och låntagaren? Forskare på gåvoekonomier tenderar att se förhållandet mellan låntagare och långivare som en fråga om förtroende. Parterna kände eller kände till varandra. Låntagaren stod i tacksamhetsskuld till långivaren och måste i en framtid kunna återgälda förtroendet.3 En marknadsrelation vilar självklart också på ett förtroende mellan parterna, men i beroenderelationen finns tacksamhetsskulden och d e l v i 215 1 Sjöberg2001, s. 107. Ågrens bönder intecknade på 1700-talet även förtroendelån: Ågren 1992, s. 81. 2 MEL, JBVII-X; KrL JB7,8; MLL KöpBVIII, kap. 20. 3 Smart 1993, s. 402-403.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=