l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 214 Ekonomhistoriker har framhållit pantsättningar som en transaktionsform som gav samhällsmedborgare kreditmöjligheter, vilket var positivt för den ekonomiska utvecklingen. Emellertid tolkar de ofta transaktionsformen som helt marknadsinriktad. Detta måste nyanseras: lån med fast egendom som säkerhet togs under medeltiden av olika skäl, och alla pantsatta lån var långt ifrån marknadsinriktade. Ett skäl till att låna kan ha varit för att få möjlighet att köpa det utsäde man behövde, det vill säga för att kunna fortsätta bruka sin jord. Ett annat skäl kan ha varit att frigöra pengar som kunde användas för att köpa mer jord. Ett tredje skäl kan ha varit behovet av likvida medel för vissa speciella situationer. Gränsen mellan marknadsstyrda, frivilliga lån och lån tagna av tvingande skäl (för att överleva) är svår att dra, men genom en kartläggning av relationerna mellan dem som lånade och dem som lånade ut hoppas jag kunna komma fram till vilka som tog lån av subsistensskäl och vilka som tog lån för framtida marknadsinriktade transaktioner. Vems låneverksamhet syns i det bevarade skriftliga materialet? Oftast har jag funnit stora lån med fast egendom som säkerhet. Vem var mest angelägen om att ett lån skriftfästes? Förmodligen den som lånat ut, eftersom han ville ha en säkerhet, särskilt i de fall ningsmedel och som värdemätare men var även en vara bland andra varor och hade ett eget värde räknat i silver. P inledning Pantsättning – en fråga om förtroende e ngar använde s i det medeltida samhället som betalDe l v i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=