stod i beroendeförhållande till dem som var deras målsmän. Män behövde endast få samtycke från sina bröstarvingar (dvs. söner; för Jämtlands del även bröder) när de sålde egen arvejord. För kvinnor räckte det inte med bröstarvingars godkännande, utan de behövde också godkännande från manliga släktingar och godkännande från maken när de sålde sin arvejord.Vi såg i det föregående kapitlet att kvinnor sällan var en part vid byten. Detta skvallrar om att kvinnan inte sågs som fri motpart vid byten, utan hon måste alltid be om lov, trots att hon handlade med egen jord och trots det faktum att en bytt jord behöll sin jordnatur. I några av de byten där kvinnor förekom bytte de med sin make.161 I sådana situationer kan man hävda att kvinnan inte var en jämbördig part utan att hon fortfarande stod i beroendeställning till honom (även om det i praktiken kunde vara ett förmånligt byte för henne). Jag har kunnat visa att kvinnor kunde handla självständigt även som hustrur, åtminstone när de handlade med jord som de ärvt från en man (eller från barn) i ett tidigare äktenskap, eftersom nuvarande maken inte hade rätt till eller kunde göra anspråk på den släktens egendomar. Jag har också kunnat bekräfta andra forskares resultat om att kvinnor som blivit änkor kunde handla självständigt i de fall deras egna manliga släktingar var döda. Det vill säga i avsaknad av män från den släkt varifrån jorden härstammade kunde kvinnor handla självständigt. Oftast inträffade detta när kvinnan var gammal, och förmodligen är detta orsaken till att genusforskare brukar hävda att änkor innehade en viss självständighet i förhållande till kvinnor i andra civilstånd. I min undersökning har jag kunnat visa att kvinnors handlingsmöjligheter inte hängde ihop med civilstånd utan var beroende av om hennes målsman eller närmaste manliga släkting fanns i livet och hade rätten att göra anspråk på den jordegendom som hon ville avyttra. Ytterligare en iakttagelse jag gjort stärker dock bilden av kvinnan som inte jämbördig part vid jordtransaktioner, nämligen att d e l v 209 161 En del av dessa “byten”mellan makar blev det som senare (på 1800-talet) kom att kallas äktenskapsförord. Se Ågren 2002, s. 112.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=