värderades i svenska mark värderades den i utländska pengar under 1400-talets andra hälft.Nästan lika ofta uppgavs inte exakta värden, utan det kunde stå “för fä och penningar”, för “fulla pänningar” eller “för fullt värde”.33 Bilden av 1400-talets Finnveden blir alltså en helt annan än den av1300-talets Finnveden.Under 1300-talet värderades egendomarna uteslutande i svenska mark penningar när de värderades, och vi har fler sådana än från1400-talet, som ändå hade dubbelt så många försäljningar.Om de inte värderades i mark penningar, värderades de i mark silver (eller värderades inte alls). Under 1400-talet värderades de lika ofta i svenska mark som i utländska. Och nästan lika ofta värderades de inte alls.Två tredjedelar av försäljningarna under 1400-talet värderades alltså i penningvärden, och en tredjedel värderades inte alls, vilket kan jämföras med att cirka hälften värderades och den andra hälften saknade värdering under 1300talet. Om Finnveden skulle vi alltså kunna säga att monetariseringen hunnit längre under 1400-talet. Detsamma kan sägas om Jämtland, men det har skett på en mycket blygsammare nivå än i Finnveden och beror på att den monetära värdeenheten i Jämtland inte motsvaras av faktiska pengar. Som vi konstaterade i kapitlet om byten kunde man enligt den svenska lagen betala med följande värden: guld, silver, reda penningar, säd, nötkreatur, fläsk, smör, vadmal, lärft, järn, obearbetad koppar eller oskuret kläde. I den norska landslagen nämns utöver dessa också skinnvaror.34 Vi vet alltså att under 1300-talet värderades ungefär hälften av transaktionerna i de två områdena: i Finnveden i svenska mark, som både var en värdeenhet och ett betalningsmedel, i Jämtland i värdeenheten jämtska mark och ibland i svenska mark.Vi vet också att värdeenheten jämtska mark fortsatte l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 172 Betalningen av säljobjekten 33 Skokl. 4/9 1444; RAp. 11/6 1446, 14/3 1447, 21/12 1494. 34 MEL JB IX; KrL JB8; MLL Landbrigden kap. 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=