ka ibland hade andra vittnen än fastevittnena: ibland hade de specialvittnen utöver fastevittnena. I de fall när bara några vittnesmän och sigillvittnen förekom tycks detta vara rester av det äldre,muntliga förfarandet då endast två vittnen krävdes för att transaktionen skulle vara giltig.Vi har några exempel på skriftliga byten som bara omnämner ett par vittnen och inga fastar.69 I några andra fall när både fastar, sigill och två extra vittnen omtalas, tolkar jag dessa som vittnen till överlämnandet av mellanskillnaden. Dessa vittnen kallades vid försäljningar för kaupwattar. I bytesbreven kallades de vanligen för witnismaen, någon gång för köpvittnen. De vittnade alltså om att det överskjutande värdet blivit erlagt.70 Men dessa vittnen omtalades inte bara vid ojämna byten, när mellanskillnad skulle betalas (och inte heller vid alla ojämna byten), utan förekom också vid jämna byten. Återigen vill jag förklara förekomsten av “köpvittnen” vid jämna byten som en rest från den tid när förvärvshandlingen (köpet i betydelsen förvärv) fullbordades i vittnens närvaro.71 Att vittnesmän bara nämndes vid vissa ojämna byten hänger förmodligen samman med att de bara nämndes då betalningen gjordes samtidigt som bytet ägde rum.Andra ojämna byten fastställde visserligen den överskjutande summan, men den betalades senare. Kanske är det därför som det finns så många kvitton (intyg) i det jämtländska materialet om att personer har betalat i efterskott (se s.71). Antingen är byten en transaktionsform som inte var så vanlig, eller är den en transaktionsform som inte alltid skriftfästes. Ändå utgör den Finnvedens tredje största brevkategori, samtidigt utgör den endast 12 procent av det totala antalet bevarade brev från Finnveden. För Jämtlands del utgör den en ännu mindre del: endast 3procent av de bevarade breven. l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 150 69 JHD II 45, 54, 170. 70 JHD I 293; JHD II 48, 76, 129. 71 JHD II 22, 240. jämföre l se r me llan f innveden och jämtland
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=