blandning. Den norska lagen reglerade bara byten mellan släktingar. Den svenska lagen likställde byten och köp och påbjöd att dessa skulle hembjudas på tinget, att egendomen skulle syneförrättas och värderas, att ett brev skulle utfärdas till vardera parten samt att vittnena och parterna skulle omnämnas i brevet; dessutom skulle brevet författas på svenska. Såväl människorna i Finnveden som i Jämtland har uppfattat termen byte som ett byte av fast egendom: jordbitar, fiskevatten, älggårdar, kvarnar eller hela gårdar. Jag har uttryck detta i en annan text som att man “bytte fysisk plats på sin äga”.10 Om till exempel den jord man bytte var ens arvejord, förblev den tillbytta jorden alltid ens arvejord enligt den svenska landslagen. Enligt den norska landslagen förblev den däremot bara det om man bytte med en släkting. Bytte man med en oskyld, förlorade man odalrätten.11 Därför har jag studerat om detta har fått konsekvenser för vem jämtlänningarna bytte med. Eller följde jämtlänningarna snarare den svenska lagen? Bytte man bara med en släkting när det var fråga om att byta bort arvejord och bara med en oskyld när det var fråga om avlingejord (förvärvad jord)? Hur gjorde Finnvedenborna? Bytte de främst med oskylda? Enligt den svenska landslagen förblev den tillbytta jorden ens avlingejord, om man bytte avlingejord. Den svenska lagen påbjöd även att byten skulle skriftfästas. Är det därför som det finns fler bytesbrev bevarade som behandlar jord i Finnveden? Den norska landslagen krävde ju bara att två vittnen skulle vara närvarande när bytet skedde. Betydde detta att jämtlänningarna inte hade behov av att dokumentera byten inom släkten (eftersom släkten hade kontroll över släktjorden)? Och är det därför vi främst har byten till oskylda bevarade från Jämtland? Den svenska landslagen föreskrev också att ett byte skulle vara så jämnt som möjligt. Gården man bytte till sig skulle vara lika stor, vara belägen i lika bra solläge, ha tillgång till fiskevatten om sål a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 130 10 Larsson, G. B. 2003, s. 103. 11 MLL Landbrigden kap. 2 § 4; MEL JB XI.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=