I Jämtland hängde gåva även ihop med arv, precis som i Finnveden. Om någon ville ge mer än vad laglotten medgav, då gjorde man detta i form av en gåva, till exempel vid giftermål. Kristin fick en hemgift när hon gifte sig, och fadern underströk att hon därför i framtiden inte kunde göra anspråk på ytterligare arv.134 Eller Margit som både fick en gåva vid giftermålet och senare ytterligare hälften av allt fadern ägde.Vid det senare tillfället blev fadern tvungen att be sin bror godkänna gåvan. Är kanske brodern den ende manlige arvingen och borde enligt norsk lag gå före dottern, om fadern gav av sin egen odal till henne?135 Utifrån Webers kriterier speglar gåvorna under denna rubrik inte några marknadsrelationer, utan de är klassiska gåvor i vilka till exempel givaren dominerar över mottagaren, som inte på ett likvärdigt plan kan återgälda gåvan; i gåvorna från en generation till en annan krävs naturligtvis ingen motprestation. Om man inte tolkar det som att fadern egentligen inte ger hemgiften till sin dotter utan till hennes blivande mans släkt. Då blir ju den blivande makens motprestation morgongåvan. Denna motprestation speglar enbart ett byte: fadern och brudgummen kommer överens om hur mycket de ska ge för att den andre ska fullgöra sin gengåva; alltså är det fråga om en gåvo- eller bytesrelation. Inte heller den tjänare som genom ett testamente fått en gåva för trogen tjänst kunde återgälda gåvan till den döde! I båda dessa typer av fall dominerar givaren över mottagaren, och gåvorna speglar en gåvorelation. De donationer som i Finnveden finns i de stora testamentena från framförallt 1300-talet har sin motsvarighet i betydligt mindre donationer i Jämtland. Gåvorna preciserades och berörde endast en eller ett par jordar eller gårdar. Det rör sig framförallt om donationer från kyrkans folk till olika sockenkyrkor eller till ärkestiftet l a g a f å n g f ö r m e d e l t i d e n s k v i n n o r o c h m ä n 120 Utan gengåva 134 JHD II 186. 135 JHD II 44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=