för sin sytning.117 Magnhild Nilsdotter valde sin systerdotters familj som vårdare tills hon dog.118 Medvetenheten om vad syskon och andra släktingar fått för att ta hand om en åldring vittnar om att beräkningssystemet var klart för alla de inblandade. Även i Jämtland rörde det sig om en gård, eller del i gård, som gåva för motprestationen underhåll. Problemen jag nämnde ovan med att någon fått för mycket när gamlingen dött löstes vid arvskiftena. Precis som i Finnveden försökte man stämma i bäcken genom att låta de närmaste arvingarna ge sitt samtycke till transaktionen. Förhållandet mellan givare och mottagare var relativt jämt: en äldre bonde eller bondkvinna gav till en släkting eller ingift släkting. Framförallt handlade emellertid gåvor i Jämtland om gåvor från överheten till allmogen. Denna typ av gåvor skriftfästes redan på 1370-talet, ett tiotal år efter digerdöden. I den norska landslagen, till skillnad från den svenska, finns en paragraf som fastslår att jord som en person fått från kungen ska räknas som dennes odaljord.119 En sådan gåva visar sig enligt de bevarade breven för Jämtland vara förbunden med villkoret årliga skinnskatter.Antalet skinn bonden skulle ge var beroende av gårdens storlek och avkastning. Under båda århundradena skänkte kronan via fogden eller hövitsmannen gårdar till bondfamiljer, men också till personer som stått kungen nära som tack för trogen tjänst.120 I mer än hälften av dessa gåvofall betecknades gården i breven som öde. Gårdarna var olika stora, och de större kallades för ödesgårdar, de mindre för ödesbölen. Den familj som fick gården skulle som motprestation årligen betala skinnskatt till kronan.121 För en fullsutten gård tycks två skinn per år vara det vanliga (åtminstone under 1400-talet). I varje fall vid e l i i i 117 117 JHD II 119. 118 JHD II 279. 119 MLL Landbrigden kap 2 § 2. 120 JHD II 278. 121 JHD I 106; JHD II 13, 20, 30, 67; Suppl. 1473:b; JHD II 95, 182, 200, 278. Kronans gåvor mot skatt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=