mätt skulle hon kallas för vanligt frälse (lågfrälse). I Jämtland hörde hon till de absolut mest välbärgade.110 Prästen i Ragunda skänkte en köpt jord till biskopsbordet i Uppsala “gudhi till hedher, minne siaell till gagn”.111 Utifrån det lilla antalet brev vi har bevarat skänkte uppseendeväckande många till just ärkebiskopsbordet i Uppsala. Deras krav på motprestation var blygsamma; det enda de var noga med var att tala om vilken gåvojord det var fråga om. En speciell sorts gåvor var avlatsbreven. I Jämtland utfärdades de till olika sockenkyrkor av ärkebiskopen i Uppsala. Den som besökte en sockenkyrka fick ett visst antal dagars avlat, om de tänt ljus eller bett i kyrkan. Gåvan bestod alltså i att personen som besökte kyrkan slapp genomföra den vanliga proceduren vid botgöring; motprestationen bestod i stället i att be böner och tända ljus. Jag har svårt att bedöma förhållandet mellan motprestationen och gåvan. Gåvan krävde ju en motprestation: att fara till kyrkan eller kapellet i fråga och tända ljus och be böner och på så sätt slippa gängse bot för sina synder. Men är denna motprestation likvärdig med gåvan? I alla fall råder det definitivt ett hierarkiskt förhållande mellan givaren och mottagaren, vilket därmed, enligtWeber, kvalificerar gåvan till att uttrycka en gåvorelation, även om man skulle bedöma motprestationen som likvärdig gåvan. I Jämtland sköttes sytningen, underhållet av de gamla, av någon släkting. Det fanns ju inte något kloster i närheten.Vi har dock ett exempel på att vissa åkte till Trondheim när de ville träda in i ett brödraskap.112 En vanlig gåva i Jämtland var alltså att man gav en jordbit eller en hel gård till en släkting mot att denne tog hand om en. Sytningsgåvor finns emellertid enbart dokumenterade från 1400-talet.113 d e l i i i 115 110 Suppl. 1494:a. 111 Suppl. 1451:a. 112 JHD II 87. 113 JHD I 162; JHD II 19, 84, 119, 176, 220, 279. Sytning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=