nomfördes med samtycke från hennes nuvarande man Johan Bark och med samtycke från hennes dotterson. Inom ett år efter hennes död hade arvingarna dessutom rätt att återlösa gården för samma summa (60 mark).82 Mitt yngsta belägg på denna gåvosumma är också utfärdat av en kvinna, som gav Nydala kloster rätt att bruka och bygga på ägorna hon gav dem så länge ingen av bröderna Kagge löste dem.83 I dessa fall var alltså klostrets äganderätt osäker, eftersom släktingar kunde lösa tillbaka gårdarna. Det vanliga var dock att arvingar i sin tur skänkte samma gårdar till klostret när väl klostret och arvingen kommit fram till att släktingen hade rätt till gårdarna.När släktingen fick rätt i sak (att han ägde rätt till jorden) skänkte han villigt tillbaka egendomen och kunde därmed åtnjuta samma själavård som den tidigare donatorn fått.Arvingars krav på att återfå eller få återlösa gåvor slutade i alla bevarade tvister med att de återskänkte gåvan till klostret. Det finns exempel på snarlika fall redan från Esrums kloster i Danmark som Kim Esmark så förtjänstfullt studerat.84 Det finns inga sytningssituationer beskrivna i testamentena, och bara undantagsvis uttrycks i dessa önskningar om gravplats eller läsande av själamässor. Själabrev innehåller däremot ofta en önskan om gentjänster i form av sytning, gravplats och själamässors läsande. Man kan alltså lägga märka till en förändring över tid. I testamentena skänks gåvor, i de allra flesta fall utan att gengåvan explicit uttalas. Några enstaka gånger uttrycks en önskan om själamässors läsande eller om gravplats: första gången 1342 men på 1360talet oftare. Under denna tid blir samtidigt önskningarna i själagåvobreven utförligare, och från och med 1370-talet blir de ännu utförligare genom att önskningar om sytning eller inträde i klosd e l i i i 107 82 DS 7942. 83 RAp 29/2 1495. 84 Esmark 2004, s. 154-156. Sytning av en institution eller en släkting
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=