Since the material doctrines of the philosophical science of law, natural law, had fallen into disuse in modern jurisprudence, the philosopher’s role in law changed. The philosopher no longer acted as a guarantor, vouching for the scientific virtue of law and jurisprudence by furnishing them with a supply of material principles of philosophically valid law. The philosopher now acted a ca l l f o r s c i e n t i f i c p u r i t y 295 are notions only in appearance. In that case there is merely a concatenation of words without meaning. And the alleged fact, which is supposed to have a nature defined by the ‘notion’, would be no fact at all. Ever since Socrates’ time it has been held that one of the highest tasks of philosophy is to analyze notions which are in common use in order to attain a real world of scientific concepts, which must be internally coherent. For the reality, with which science is concerned, cannot be described by means of judgments which contradict each other. No doubt it is always possible to put such judgments into words, but these words have no meaning.Therefore no science which claims to describe reality can evade a conceptual analysis of this kind.”7 7 Hägerström, “Begreppet viljeförklaring,” pp. 99-100; “Declaration of Intention,” pp. 299-300. Swedish: “Quid Saulus inter prophetas? Fritt översatt: vad har en filosof att skaffa inom juridiken? Så länge ännu en objektivt förnuftsrätt antogs äga betydelse som grundval för tolkningen av lagarna och än mer som stående över lagarna själva, var gränsskillnaden mellan filosofi och juridik inte så stor. Men numera har det trängt in i det allmänna medvetandet, att endast positiv rätt är att lägga till grund vid rättsliga avgöranden och att förnuftsrätten, om en sådan finnes, kan ha betydelse endast som ett ideal för lagstiftningen eller för att tala med Stammler som den riktiga, därför icke den verkliga rätten. Därmed har juridiken blivit en specialvetenskap, som liksom exempelvis fysik och kemi har till uppgift blott att på visst område konstatera fakta, genom induktion vinna allmänna satser och ur de induktivt vunna resultaten göra deduktioner. Och länge har den parollen till filosoferna utgått från specialvetenskapernas representanter: bort med fingrarna! Men vad som trots denna paroll vållar en viss närgångenhet från filosofiens sida, det är den omständigheten, att de begrepp som användas för bestämmande av vad som är faktum kunna vara blott skenbegrepp. Innesluta de för en analyserande betraktelse en motsägelse, äro de endast till skenet begrepp. I verkligheten föreligger då blott en ordsammanställning utan mening. Och det förmenta faktum, som skulle ha en genom ‘begreppet’ bestämd karaktär, är alls icke något faktum. Ända sedan Sokrates’ tid har som en av de förnämsta uppgifterna för filosofien betraktats analysen av förekommande begrepp för vinnandet av en verklig vetenskaplig begreppsvärld, som måste vara inom sig samstämmig.Ty verkligheten, varmed vetenskapen har att skaffa, kan icke bestämmas genom varandra motsägande omdömen. Sådana omdömens sammanställning är visserligen alltid möjlig i ord. Men dessa ord ha ingen mening. Därför kan ingen vetenskap, såvitt den vill bestämma verkligheten, undandraga sig en begreppsanalys av angiven natur.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=