r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 97 under denna period.193 Under 1800-talets andra halva blev denna tendens än tydligare och “/s/ärdeles betecknande” fann Nordling “Mackeldey’s sätt att gå till väga vid ifrågavarande begrepps bestämande”. I stället för det metodologiskt belastade uttrycket fungibla ting hänvisade Mackeldey inledningvis till “indelningen af saker i ‘vertretbare’ och ‘nicht vertretbare’.” Därefter påpekade han, att I ett slag hade således den åsiktgemenskap som läran om de fungibla tingen givit uttryck för övergått i sin motsats; under 1800talet avlöstes det futila sökandet efter en absolut vetenskaplig grund för försträckningsavtalets rättsverkningar av den akademiska juridikens oförmåga att behärska det individuella godtycket i juridiken. Hur långt denna rättsvetenskapliga resignation sträckte sig avspeglade sig, enligt Nordling, tydligast i synen på fast egendom: “Detta utlägger Mackeldey ännu ytterligare, i det han anmärker, att indelningen icke inskränker sig till blott lösa saker utan att äfven fasta saker kunna såsom fungibla komma i betraktande.”195 Sekelskiftets vetenskapliga skepsis drabbade naturligtvis inte enbart läran om de fungibla tingen, utan naturrättsläran i sin helhet. Under mindre än ett sekel hade rättsvetenskapen tillryggalagt sträckan mellan den logiska despotins princip “‘/d/ie Begriffe … relativ [sind].Vertretbar ist eine jede Sache alsdann, wenn es bei dem Rechts-verhältnisse, dessen Gegenstand sie ist, nicht zowohl auf ihre Species sondern blos auf ihre Gattung und Qvantität ankommt, so dass sie nur in genere oder in eadem quantitate et qualitate gegeben zu werden braucht. Nicht vertretbar ist eine Sache alsdann, wenn sie bei einem Rechtsverhältnisse nach ihrer Species in Betracht kommt, und daher auch in specie prästirt werden muss’. Det är således det sätt, hvarpå saker vid ett rättsförhållande förekomma, som utgör indelningsgrunden, ej någon särskild beskaffenhet hos sakerna sjelfva. Derför kan och hvarje sak förekomma såsom fungibel, och äfven såsom icke-fungibel.”194 193 Se ovan s.49, fn.93. 194 Nordling, a a, s.29f. Jfr. Mackeldey, Ferdinand, Lehrbuch des heutigen Römischen Rechts, bd. ii, s.175. 195 A a, s.29.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=