r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 93 Kritiken av det rena förnuftet avser inte den vetenskapliga argumentationens struktur i sig. Kant fullföljde i detta avseende endast den väsensmetafysiska traditionen i filosofin. Måltavlan för den kritiska metoden är i stället utgångspunkten för den filosofiska härledningen, det vill säga de “festehenden ersten Prinzipien, die zu ‘wahren’, eines weiteren nicht mehr bedürftigen Sätzen führen.”186 Försträckningsavtalets första, orubbliga princip har sin orsak i en bestämd egenskap hos vissa föremål som gör att de är sinsemellan utbytbara. Fungibilitetsegenskapen skulle därmed utgöra den exklusiva grunden för alla rättsverkningar som tillskrivs en försträckningshandling. Den springande punkten är emellertid om det är möjligt att slå fast vilka föremål som har denna karaktär. Ytterst är fungibilitetsegenskapens vetbarhet avhängig, huruvida denna “osynliga” enhet ger sig till känna i tids- och rumsliga kategorier eller inte. Parternas sätt att behandla de föremål som förekommer på marknaden, såsom till exempel att mäta, väga och räkna godset, utgör ett yttre kännetecken på deras rättsliga kvalitet. Något för det vetenskapliga förnuftet främmande tillstöter dock alltid i denna process. Det är visserligen möjligt att mätandet, vägandet och räknandet kan föranledas av föremålens naturliga egenskaper, men det motsatta kan likaväl också vara fallet. Kausa-liteten mellan det sätt på vilket försträckningsobjekten behandlas och dessa föremåls väsensegenskaper måste, ur det den filosofiska kritikens synvinkel, te sig mycket bristfällig. Man kan på sin höjd anta att det finns en koppling mellan parternas handlingssätt och godsets beskaffenhet, men detta antagande kan inte utgöra utgångspunkten för den vetenskapliga deduktionen. Kants kritik av det rena förnuftet kan bara leda till slutsatsen, att det är omöjligt att finna en entydig grund för försträckningens rättsverkningar. Det är omöjligt att ge försträckningsavtalet en veten-skaplig grund, ty naturrätten är kundogmat i smen och läran om de fung i bla t ingen 186 Coing, Helmut, Europäisches Privatrecht. 1500 bis 1800, bd. 1, s.18f
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=