nerhet, och det kunskapsteoriskt särskilda i allmänhet, inte skulle kunna hota väsensenhetens hegemoni, utformades i stället förnuftets väg till apriorisk kunskap på ett sådant sätt att detta element förintas under processens gång. Uttrycket, väsendets realisering i tid och rum, ger inte betraktaren en omedelbar insikt i tingets natur. Kunskapen om det särskilda måste bearbetas för att växla kunskapsteoretisk kvalitet. Det mänskliga förnuftet är i denna kontext identiskt med just denna förmåga - facultas161- att överskrida gränsen mellan kunskapens två världar. Med utgångspunkt i ett antagande om tingens inre ordning och enhet banar sig det mänskliga förnuftet genom kunskapens empiriska mångfald mot vetenskapliga insikter. Detta överskridande av gränsen mellan sinnlig och osinnlig kunskap förutsätter emellertid ett bestämt tillvägagångsätt. För att genomföra denna kvalitetsväxling i kunskapen måste vetenskapsmannen underkasta det aktuella råmaterialet en genomgripande bearbetning. De båda kunskapsarternas karakteristika anger riktningen för denna tankeprocess. Erfarenhetskunskapen präglas av oupphörlig förändring - allting flyter - och ett oändligt antal individuella avvikelser. Den kvalificerade kunskapen, målet för den vetenskapliga strävan, utgör dess absoluta motsats, ty den är i alla avseenden enhetlig. Det mänskliga förnuftet måste således finna en metod för att undanröja alla tecken på den sinnliga kunskapens hemvist i tid och rum. Denna tankeprocess är nödvändigtvis induktiv till sin natur, det vill säga syftet är att renodla, inte att utvidga kunskapen. Detta tillvägagångsätt utgör tveklöst väsensmetafysikens huvudsakliga kunskapsväg; utan denna möjlighet att gradvis förvandla den empiriska kunskapens mångfald till vetenskaplig enhet, saknar det mänskliga förnuftet förmågan att vinna insikt i tillvarons r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 81 161 Jfr HistorischesWörterbuch der Philosophie, uppslagsord Fertigkeit, sp. 935ff, se särskilt p.5: “Historisch sind die ‘F.’ oft mit den ‘Neigungen’ zusammen behandelt worden. So wird von den ‘der Seele beiwohnenden F’ seit der Popularphilosophie des 18. Jh. gesprochen und davon unterschieden was ‘die durch Übung und Gewohnheit verstärkten F.’ sind; sie werden den angeboreren entgegengesetzt und erworbene gennant”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=