r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 75 utbytbarhet påverkar parternas inställning till rättshandlingen. Det är till och med tänkbart att fungibiliteten utgör den bästa förklaringen till parternas vana att uppskatta dessa föremål i kvantum. Men försträckningens objektiva princip kan inte, så länge som de yttre kännetecknen utgör utgångspunkten för den rättsvetenskapliga analysen, utgöra den enda möjliga förklaringsmodellen för försträckningens rättsverkningar. Det är, för det första, alltid möjligt att konstruera andra, intellektuellt tillfredställande orsaker till mänskligt handlande. Försträckningsgivarens likgiltighet inför det traderade föremålets individuella egenskaper kan ur logisk synpunkt lika väl förklaras av himlakropparnas läge som av försträckningsobjektets väsensegenskaper. Den naturrättsliga grunden utgör härvidlag bara en av flera möjliga bevekelsegrunder bakom denna indifferens. Dessutom kan en väsensegenskap - för övrigt i motsats till de i detta avseende överlägsna astrologiska förklaringsmodellerna - aldrig utgöra en tillräcklig orsak till någon form av fysisk existens. I parternas sätt att behandla de fysiska föremålen tillkommer nödvändigtvis andra hänsyn, som i det särskilda fallet på ett eller annat sätt modifierar och inskränker väsendets verkningskraft. Var gång ett väsen ger upphov till ett sinnligt föremål eller företeelse - det må vara en hund eller en rättsregel - så störs denna process av tillstötande krafter. Ur väsendets synvinkel ter sig denna yttre påverkan såsom en ren olyckshändelse152. Av begreppet olycka framgår såväl det oavsiktliga som det oberäkneliga draget i denna skapelseprocess. Resultatet, ett föremål eller en handling i den fysiska världen, kommer aldrig att uppfylla kraven på en logisk följd. Den rena och logiskt nödvändiga följden är nämli152 Dessa tillstötande faktorer benämns också accidenser i kunskapsteorin. Begreppsanvändningen har sina rötter i den aristoteliska topiken. Med accidentia praedicabilia avses “derjenigen allgemeinen Predikate, die, sofern sie in keinem angebbaren inneren und nothwendigen Zusammenhang mit demWesen des Subjekts der Aussage stehen, zu Bestimmung des Wissenschaftsbegriffs, zur Definition und mithin für wissenschaftliche Aussagen überhaupt unbrauchbar sind”. Dessa egenskaper är, i motsats till väsensattributen,“Hinzukommende”, se HistorischesWörterbuch der Philosophie, bd.i, sp.72f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=