Nordling påpekade det oacceptabla i denna inkongruens mellan rättens grund och dess förverkligande i samhället. I motsats till majoriteten av rättslärare anser han sig “icke kunna på nämnda sätt skilja rätten och nyttan för staten åt, utan fordra att hvarje rättsinstitut, såvidt det må såsom giltigt bibehållas, skall ur rättens väsen förklaras.”150 Detta kan förefalla utgöra ett högst rimligt krav; om naturrätten verkligen utgör all rätts yttersta grund, och den positiva rättens särart blott ska uppfattas som en produkt av juristernas oförmåga att göra reda för rättens natur, så finns det ingen anledning att acceptera att vissa rättsformer saknar vetenskaplig grund. Denna bristande överenstämmelsen mellan grund och följd är uppenbart vetenskapligt oacceptabel och avspeglar en grundläggande motsägelse i den väsensmetafysiska argumentationen. Naturrättslärarnas analys av försträckningen tar sin utgångspunkt i dess rättsliga grund. Juristen definierar den väsensegenskap - fungibiliteten - som utgör denna rätthandlings drivande kraft. Om det föremål som överlämnats till sin natur är utbytbart, så följer därav att parterna ska anses principiellt likgiltiga inför föremålets specieegenskaper. Denna indifferens inför rättsobjektets individualitet uppvisar parterna genom att bestämma föremålet i form av ett kvantum: ett ton smör; 200 stycken tändstickor eller 1 liter rödvin. Detta utgör, kan man säga, försträckningens ursprungliga r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 73 149 Nordling, Ernst Viktor, Om Romerska Rättens, Juridiska Encyclopediens och Rättshistoriens betydelse för rättsstudiet, s.707f. Till stöd för sin uppfattning anförde Nordling Schillings Lehrbuch des Natur-rechts oder der philosophischen Rechtswissenschaft, se Schilling, Friedrich Adolph, a a, bd.i, §§ 73 och 74, jfr. §§ 75-77 angående arvsrätten. Såväl arvsrätt som hävd utgjorde, enligt Schilling, “zwei auf Rechtsveränderungen bezügliche Institute des positiven Rechts”, se a a, s.xxiii. Det är värt att notera att Schilling ägnade en stor del av förordet till detta arbete åt kritik av Stahls Die Philosophie des Rechts, se a a, s.Vff. Schilling fann Stahls förkastelsedom över naturrättsläran och hans välvilliga inställning till den positiva rätten särskilt diskvalificerande. 150 Nordling, a a, s.708. för sträckningsläran och den kri t i ska metoden skäl kan häfden såsom ett ändamålsenligt institut, tillhörande den positiva rätten försvaras.”149
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=