rung aus ihren unveränderlichen Denkgesetzen.”148 Denna förvandling av det kunskapsteoretiskt särskilda - från främmande enheter till uttryck - innebar en oerhörd utvidgning av den vetenskapliga grundens verkningskraft. I den mån man inte kan förlita sig på medfödd kunskap, är emellertid denna utvidgning en nödvändig metodologisk förutsättning för väsenskunskap, ty den kunskapssökandes enda väg till vetenskaplig kunskap går genom väsendets drift att uppenbara sig. En djup klyfta löper rakt genom den väsensmetafysiska världsbilden; tingens ordning saknar beröringspunkter med den fysiska världen. Motsättningen mellan allmänt och särskilt genomsyrar varje nivå av den mänskliga reflexionen. På ett liknande sätt sätter det metodologiskt motiverade antagandet, att dessa principiella motsatser också förhåller sig till varandra såsom grund och följd, sina spår i rättsystemet. Den häpnadsväckande överenstämmelse som trots allt kom att råda mellan naturrättens ordning och den positiva rättens system kunde endast förklaras med hänvisning till den ursprungliga kausaliteten mellan väsen och fysiskt uttryck. Jämförelsen mellan naturrätten och dess uttryck i tid och rum avslöjar emellertid också svagheten i detta antagande; parallelliteten mellan dem är inte absolut. Det finns företeelser i den positiva rätten som inte har någon motsvarighet i rättens natur. Preskription och hävd utgjorde till exempel sådana rättsformer som i allmänhet inte uppfattades ha någon vetenskaplig grund i väsensattribut: d e l 1 72 “Också förklara rättslärarne i allmänhet häfdeinstitutionen icke ega någon grund i allmänrättsliga principer, utan endast af nyttighetsskäl vara i den positiva rätten införd. Sålunda säger Schilling i sin ‘Natur-Recht’, i hvilken han i allmänhet troget följt den romerska rätts-uppfattningen, att enligt naturrätten det icke gifves någon preskription, och således icke heller någon häfd, hvilken är en art af preskription, icke blott af det skäl, att bestämmandet af den för henne erforderliga tiderymden icke låter sig ur någon rättsprincip härleda, utan äfven emedan denna institution öfverhufvud icke har någon grund i rättens väsen. Endast af rättspolitiska 148 A a, bd.i, s.136.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=