denna anledning är det avgörande för den rättsvetenskapliga enheten att parterna - detta gäller för övrigt alla rättssubjekt - inte tillåts disponera över rättsgrunden. Parternas möjlighet att påverka den juridiska typiseringen av rättshandlingen, och i förlängningen också valet av rättsföljd, skulle endast leda till att den rättsvetenskapliga bestämningen förlorade sin exklusivitet och oföränderlighet. Avtalsparternas faktiska ställningstagande inför det föremål eller de föremål som traderas är nämligen beroende av ett oändligt antal olika faktorer och “vexlande omständigheter, på hvilka icke allmänna rättsregler kunna byggas.”129 Med logiken som mönster för den vetenskapliga verksamheten ter sig alla uttryck för det mänskliga förnuftets självständighet som motsägelsefulla. Av denna skräck för mångfald i tid och rum - förändring och särprägel - följer, så att säga e contrario, väsensenhetens beskaffenhet. Endast den kunskapsart, vars företrädare lyckas rensa sitt område från alla uttryck för det kunskapsteoretiskt särskilda, kan sägas utgöra en egentlig vetenskap.Också “mot parternas vilja” måste de rättsvetenskapligt bestämda rättsverkningarna inträda; den vetenskapliga grunden måste på alla områden undanröja varje konkurrerande grund för avgörandet av de akademiska skolstriderna. Den förtjusning inför logikens särart, som inleder Kants kritik av det rena förnuftet, var således en konsekvent reaktion på den klyfta som öppnat sig mellan följderna av insikt i väsensegenskaper och verkningarna av mänsklig verksamhet. Följdenligt hyllade Kant logiken just för dess exceptionella renhet. Logikernas förmåga att skilja kunskapens två kvaliteter från varandra garanterade logikens vetenskaplighet, ty att “es der Logik so gut gelungen ist, diesen Vorteil hat sie bloss ihrer Eingeschränktheit zu verdanken ... .”130 Mindre lyckligt lottade vetenskapsmän, verksamma i discipliner som ännu inte uppnått logikens kunskapsteoretiska renhet, måste finna ett medel för att fjärma dessa oönskade inslag ur den vetenskapliga argumentad e l 1 62 129 Nordling, a a, s.5. 130 Kant, a a, s.16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=