koren. Endast en objektiv bestämning hämtad ur sakernas egna, oföränderliga natur kan tänkas utgöra en sådan exklusiv rättsgrund för vederlagets utformning. Förhållande mellan föremålets beskaffenhet och dess makt över rättsföljderna framgår också tydligt av följande passus: Läran om de fungibla tingen innebär att partsviljan inte tillmäts någon betydelse för den rättsvetenskapliga bestämningen av försträckningen.113 Det fanns ingen anledning för Zasius att ta omvägen kring parternas inställning eller deras sätt att behandla försträckningsforemålet. Det är uppenbart att försträckningsgivarens vilja, såsom den kommer till uttryck i vederlagets utformning, helt och hållet behärskas av sakernas beskaffenhet. Detta är en oundviklig konsekvens av Zasius och hans efterföljares sätt att definiera fungibliteten. Om vissa föremåls utbytbarhet ska anses ha sin grund i sakernas natura, och denna egenskap antas utgöra försträckningens exklusiva rättsgrund, så utesluter detta en rättsligt relevant och aktiv partsvilja. Då fungibiliteten på detta sätt identifieras med en absolut och oföränderlig väsensegenskap måste förd e l 1 54 112 A a, ibidem. 113 Jfr., vad gäller den romerska rätten, Kaser, Max Das römische privatrecht, bd.i, §122. ii.1, s.525. Ett bindande försträckningsavtal uppstod visserligen först då ett föremål traderades från givaren till mottagaren, men härvidlag förutsattes en existerande försträckningsvilja:“Die Obligierung ... neben vertraglichen Einigung die Hingabe verlangt”, se dens., Römisches Privatrecht, s.150. Ur denna synvinkel ter sig kravet på överlämnande enbart som en nödvändig, men inte tillräcklig grund för rättshandlingens rättsverkningar. Jfr. dock, vad gäller betydelsen av överenskommelsen mellan parterna, condictio indebiti, i a a, ibidem: “Doch beobachtet er [Gajus], daß auch bei grundloser Zahlung, also bei mangelnder Einigung über die Darlehns causa, mit derselben condictio auf Rückzahlung geklagt werden kann wie aus dem Darlehen”. Jfr. Zimmermann, Reinhard, Law of Obligations, s.156, angående utvecklingen mot en allt starkare betoningen av försträckningsavtalets subjektiva eller konsensuella element. “Det är klart, att, om ett visst förhållande skall på det sätt vara grund för det rättsliga i försträckningen, att på detsamma bygges antagandet af en viss vilja hos försträcknings-gifvaren, hvilken vilja sedan motiverar nämnda rättsliga element, så måste detta förhållande vara något af gifvarens vilja oberoende; ty är det annorlunda, beror berörda förhållande af gifvarens vilja, så bör man börja med att undersöka just denna vilja och ur hennes beskaffenhet omedelbart härleda rätts-föjden.”112
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=