r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 53 den utgör också en tillräcklig grund för det antagande om försträckningsgivarens viljeinriktning vid avtalsslutet som försträckningens motprestation förutsätter. I förhållande till Zasius bestämning av försträckningen ter sig dock detta antagande om försträckningsgivarens viljeinriktning närmast blygsamt. Formuleringen av läran om de fungibla tingen innebar introduktionen av ett markerat väsensmetafysiskt inslag i den rättsvetenskapliga definitionen av mutuum: För att avgöra om en rättshandling ska bedömas såsom en försträckning var det inte längre tillräckligt att konstatera huruvida det aktuella föremålet var av en sådan beskaffenhet att det bestäms efter vikt, mått eller antal. Juristen sökte i stället en rättsligt relevant egenskap av viss beskaffenhet. Ordalydelsen i Pauli sentenser gav utrymme för, som Nordling uttrycker det, att - “väl icke i sjelfva tydandet af lagstället, men i utläggningen deraf - ... stadna vid att åt vissa slag af saker blott i allmänhet tillerkänna nämnde egenskap, på grund af hvilken de på det angifna sättet blefve behandlade.”111 En sådan modifikation av fungibiliteten är dock otänkbar i läran om de fungibla tingen; Zasius ställde uttryckligen kravet att den eftersökta egenskapen ska vara konstant. En än mer uttalad koppling till juridisk väsensmetafysik återfinns i Zasius hänvisning till de saker som kan “propter naturæ vel artis similitudinem” brukas för varandra. Inför en sådan såväl objektiv som konstant egenskap - härledd ur tinget i sig - måste parternas faktiska viljeinriktning vika. I denna mening kan de fungibla tingen till och med sägas “diktera” försträckningsgivarens vilja, ty överlämnas ett föremål av sådan beskaffenhet, inträder automatiskt de rättsföljder som är föreskrivna för denna rättshandling oavsett parternas vilja.Att utbytbarheten inte kan utgöra en fysisk egenskap hos saker framgår tydligt av detta resonemang; det ter sig helt enkelt onaturligt att anta att tids- och rumsligt begränsade föremål, såsom till exempel en liter vin eller ett ton havre, i någon mening kan sägas tvinga någon att acceptera de för försträckningen - implicita eller explicita - avtalsvill111 A a, ibidem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=