Fungibiliteten användes endast som ett element i framställningen av ususfructus och mutuum. Det var följaktligen först mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, “då man vid de dogmatiska verken öfver Romerske Rätten frigjorde sig från den ordning, hvari rättsinstituten voro i Institutionerna och Pandecterne upptagna, och antog en egen mera systematisk uppställning”, som indelningen av saker i fungibla och icke-fungibla ting uppfattades såsom en allmän systemkategori.105 Vid en närmare betraktelse av Zasius definition av begreppet fungibla ting framgår att den lära om de fungibla tingen som utvecklats ur denna bestämning har sin grund i en bestämd kunskapsteoretisk uppfattning om den tingliga världens uppbyggnad. Den egenskap hos vissa saker som juristen söker måste vara av en alldeles särskild beskaffenhet: Den eftersökta egenskapen kan, för det första, inte avse de individuella, fysiska föremålen. Det är således inte tingens inbördes likhet som gör det möjligt att anta att rättshandlingen utgör en försträckning. Tingens sinnliga uppenbarelseform - dess modalitet -är underkastad tidens och rummets påverkan. De egenskaper som präglar ett föremåls existens är följaktligen av tillfällig d e l 1 50 “Att Zasius betraktade den nydanade benämningen res fungibiles vara uttryck för verkligen förefintliga saker och för en constant egenskap hos dem, ådagalägger hans yttrande, att de dermed betecknade sakerna kunna “propter naturæ vel artis similitudinem” brukas för hvarandra. På samma sätt tala de som, med noggrannare bestämning af den af Zasius uppfunna benämningen, närmast upptogo henne, om fungibilitetens beroende af sakernas “natura”, eller hänvisa de eljest till naturliga egenskaper hos sakerna såsom det väsentliga i fungibiliteten.”106 105 Nordling, a a, ibidem. Nordling hänvisade bl.a. till Hugo, a a, bd.4, s.29f. och dens. Institutionen des heutigen Römischen Rechts,Thibaut, Friedrich Justus, System des Pandekten-Rechts, bd.1, s.202 och Haubold, Christian Gottlieb, Institutionum juris Romani privati... lineamenta, s.271.Georg Friedrich Puchtas Cursus der Institutionenomnämns som exempel på nyare bearbetningar av romersk rätt, i vilken denna uppdelning dock inte förekommer, se bd.2, s.514-529. Först i Puchtas Lehrbuch der Pandekten, s.57 behandlade Puchta sakers Fungibilität såsom en rättsligt relevant egenskap som i allmänhet tillkommer saker. 106 Nordling, a a, s.27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=