för försträckningen skulle således vara att vederlaget ska innebära överlämnandet av “andra saker af samma slag”. Nordling ansåg emellertid, att denna analys är medvetet ytligt hållen: Skulle vederlagets form verkligen vara avgörande för uppkomsten och den rättsliga bestämningen av parternas rättigheter och förpliktelser, skulle detta innebära att den rättsliga bedömningen endast kan ske i efterhand. Den märkliga situationen skulle uppkomma, att försträckningstagaren, genom sitt val av motprestation, i efterhand och ensidigt skulle kunna avgöra rättshandlingens rättsliga status och därmed diktera dess rättsföljder. Hela resonemanget ter sig för en jurist bakvänt. I stället för att anta att det redan ur den inledande rättshandlingen - själva försträckningen - uppkommer ett rättsligt erkänt krav på en särskild motprestation, som binder såväl försträckningsgivare som försträckningstagare, förefaller det som om den romerske juristen antagit att motprestationens form “dikterar” avtalets rättsföljder. Med denna invändning förs dock tanken tillbaka till den ursprungliga svårigheten: Till det yttre skiljer sig försträckningen enbart genom vederlagets utformning från en rad andra avtalstyper. Orsaken till Paulus endast till synes bakvända argumentation fann Nordling i de romerska juristernas sätt att analysera rättvetenskapliga frågeställningar. Ovanstående passus illustrerar nämligen, enligt Nordling, den spännvidd som präglar de romerska juristernas arbete och som också utgör förutsättningen för deras metodologiska storhet.75 Visserligen inledde Paulus sin beskrivning av mutuum med en redogörelse för ett konstaterbart, yttre handlingssätt som är karakteristiskt för denna rättsform; de romerska juristernas pragmatism gjorde det naturligt att utgå från försträckningens mest konkreta och påtagliga sida. Slutsatsen av denna iakttagelse måste vara att försträckningsvederlagets specid e l 1 42 75 Nordling, för övrigt i likhet med Savigny, ansåg, att de romerska juristernas styrka låg i deras metodologiska skicklighet. Det var främst deras förmåga att utifrån ett konkret fall formulera en allmän regel, och omvänt från rättsprincipen sluta sig till dess tillämpning, som såväl Nordling som Savigny fann förebildlig, se Sandström, Marie, Das römische Recht - von ratio scripta zu ‘Muster’ und ‘Vorbild’, passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=