också till att det yttre inflytandet på rättsbildning och rättstillämpning får större genomslagskraft. Detsamma gäller, enligt Stahl, offentlighet och muntlighet i domstolsprocessen. Sist, men inte minst, spelar medvetenheten hos juristerna, om uppgiften att närma den positiva rätten till folkets rättsmedvetande, en nyckelroll. Denna strävan får dock inte, som hos Kirchmann, leda till en “Verkennung des richtigenVerhältnisses vonVolk und Recht”. Rätten är nämligen inte “ein bloßes Werk des Volkswillens, der Volksansicht, es ist etwas Selbstständiges, eine sittliche Anforderung über demVolke, und es ist in letzter Instanz nicht derWerth des Rechts zu bemessen, ob es derVolkansicht, sondern derWerth derVolkansicht entspricht, ob sie dem Rechte entspricht, ähnlich wie die Moral Ursache und Maaßstab unsers Gewissens, und nicht das Gewissen Ursache und Maaßstab der Moral ist.”676 På samma gång är rätten sålunda både juridik och politik. Så slutade Friedrich Julius Stahls långa och mödosamma jakt genom seklerna efter rättsvetenskapens princip i insikten om rättsvetenskapens symbiotiska förhållande till den positiva, i rättskällorna fixerade, rätten. Rättsvetenskapen är varken subjekts- eller objektsbestämd. Det mänskliga förnuftet kan inte förutsättningslöst söka den mest förnuftiga rätten, ty rätten präglas av en rad objektiva omständigheter varöver förnuftet inte råder. Därmed förlorade naturrättsläran sin metodologiska grund. I stället är rättsvetenskapen avhängig en bestämd objektiv verklighet, nämligen den positiva rätten. Emellertid är den positiva rätten i sin tur beroende av rättsvetenskapen; de fragment av rättsordningen som återfinns i rättskällorna måste ordnas till ett sammanhängande system av normer. I denna mening kommer rättsvetenskapen, i enlighet med rättsinstitutsläran, att påverka själva föremålet för sin verksamhet. Det dialektiska förhållandet mellan rättsvetenskapen och dess föremål kommer främst till uttryck i rättskälleläran. Om alla rättskällor anses ge en bild av den positiva rätten, är det omöjligt att tänka sig att rättskällorna konkurrerar r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 285 676 A a, s.27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=