Ingen jurist, allra minst rättsvetenskapsmannen, kan följaktligen inskränka sitt intresse till kunskapen om gällande rätt. I själva verket är rättskällornas innehåll, just som Kirchmann hävdat, alltid rättshistoriskt till sin natur. Inskränker sig juristen till ett studium av rättskällorna, löper han risken att ständigt befinna sig i rättens bakvatten. De handlingar och val som utgör rättens egentliga existens lämnar visserligen sina “spår” i rättskällorna. Först då blir rättsutvecklingen relevant för juristen. De juridiska spåren saknar emellertid eget liv och börjar, så snart de tillkommit, att brytas ned. Rättens dynamiska och konstruktiva element kan bara förstås ur rättsgenetisk synvinkel. Den kreative juristen uppfattar följaktligen sig själv och sin verksamhet som rättsbildande: “Die Immaterialität, die wir dem Geiste zugeschreiben, besteht nicht darin, keine Berührung zur Materie haben zu können, sondern darin, die Freyheit über die Materie zu besitzen, die Materie wirklich als bloße Aeußerung zu haben d.i. mit der Gewalt sie hervorzurufen und wieder aufzugeben, seinenWillen zu materialisiren in einer Gestalt ausser ihm oder nicht, niemals selbst zu dieser zu werden und ihrer Unfreyheit zu verfallen, immer über seiner eigenen Materialisirung zu bleiben.”607 Människan förbehålls, som alltid hos Stahl, ett fritt val, men förutsättningen för att hon ska kunna utöva denna rätt är att hon lär sig behärska den stoffliga mångfalden. Juristen blir herre över det juridiska materialet först då han blir medveten om sin uppgift i samhällslivet. d e l 2 262 kann Bewegung, Zerstörung seyn, z.B. die Flamme, sie ist wohl eine stets wirksame, aber eine nur in gleicher Art, nach ihremWesen ohne Wahl wirksame Kraft.”606 606 A a, bd.ii, s.51. 607 A a, bd.ii, ibidem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=