i själva verket en aspekt av rättsvetenskapen, ty “nur sie ist ja in seinem Daseyn immanent.”510 I annat fall har vetenskapsmannen “die Rechtsgeschichte selbst zum Zwecke gemacht” och han kan inte längre sägas syssla med rättsvetenskap, ty ett sådant studium utgör i stället en “Theil der Geschichte.”511 Med utgångspunkt i Stahls definition av begreppet rättshistoria kan i stället varje jurist sägas vara rättshistoriker; utan kunskap om rättens tillkomsthistoria står sig också praktikern slätt. Också den historiska rättsvetenskapen512kan således kopplas samman med den betoningen av rättsbildningens villkor som präglar Stahls dubbeltydiga definition av begreppet rättsförhållande. Det rättsgenetiska perspektivet på rätten gör det, enligt Stahls mening, möjligt för juristen i gemen att upptäcka den enhet som redan finns i den gällande, positiva, rätten. I likhet med den systematik som härrör ur hypostaserade begrepp förefaller detta sammanhang i det juridiska materialet ha en uteslutande objektiv karaktär. Så snart ändamålet övergår från att vara en rättspolitisk möjlighet till att utgöra en existerande rättsregels inneboende syfte, det vill säga redan i och genom rättsbildningen, har denna enhetlighet uppstått. Med denna hänvisning till rättsbildningen villkor skulle man kunna hävda att det systematiska draget ligger i rättens natur. Det juridiska materialets enhet är, åtminstone ur juristens synvinkel, given på förhand och han saknar varje form av förfoganderätt över den juridiska systematiken. Rättsvetenskapens uppgift skulle i detta läge snarast bestå i att söka redan på och framställa rättens inre enhet, ty massan av rättsregler är i grund och botten enhetlig, “wenn es sich auch in ihrer Form und Erscheinung noch nicht kund gibt.”513 Resultatet av d e l 2 228 510 A a, bd.ii, s.173. 511 A a, bd.ii, ibidem.WalterWilhelm hävdade i sitt arbete, Zur juristischen Methodenlehre im 19. Jahrhundert, att historiska skolan i sin forskningspraxis gjorde sig skyldig till detta felgrepp. Skolan sysslade företrädesvis med något somWilhelm har betecknat “antikvarische Historie” - eller med Marx ord: Historiska skolan inskränkte sig till att behandla historien a posteriori - i stället för att fullfölja sin metodologiska ansats, se a a, s.30ff samt s.42f. 512 Se Wilhelm, a a, s.19 (“geschichtliche Rechtswissenschaft”). 513 Se ovan, s. 219, fn 479.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=