anta att också Stahl, i anslutning till den platonska idékonceptionen, skulle ha uppfattat idékunskap som eviga och allmängiltiga utsagor om rättens väsen.Av Stahls fortsatta framställning framgår dock att detta med största sannolikhet inte är fallet.Också denna kunskapsart är nämligen underkastad tidens växlingar: Såväl kunskapen om individuella normer som insikten i rättens idé är underkastade tid och rum. Detsamma gäller kunskapen om rättens ändamål. Det historiska förloppet utgjorde följaktligen inte längre endast en väg till verklig kunskap, utan den historiska föränderligheten förefaller i stället vara målet för juristernas kunskapssökande. Orsaken till de juridiska kunskapsarternas beroende av tid och plats fann Stahl i föremålet för verksamheten.Var och en av de tre kunskapsarter som tillsammans bildar det samlade juridiska vetandet har nämligen ett och samma objekt. Juridisk kunskap måste alltid avse rätten hos ett visst folk vid en viss tid, och “/a/lle Wissenschaft muß sonach positiv, geschichtlich seyn.”449 Stahls konstaterande, att i själva verket all kunskap om rätten är historisk till sin natur, leder i stället tanken i en annan riktning. Rättsvetenskapsmannen tvingas uppge sitt sökande efter rättens väsen och i stället intressera sig för orsaken till den juridiska kunskapens föränderlighet.450 Frågan, vilken drivkraft som förorsakar rättsutveckling, infinner sig i detta läge osökt. r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 207 “Wie die einzelnen Normen hieraus als aus ihrer bestimmenden Ursache hervorgehen, darin besteht ihre Erkenntniß aus Principien. Diese muß aber nothwendig auch eine historische Erkenntniß seyn.”447 “Von dieser Anschauung ist die geschichtliche Schule erfüllt, wie muß ihr danach jene ganze Theorie erscheinen, welche das Recht aus dem Zusammenhang des Lebens herausreißt, welche aus einigen Sätzen nach Art einer Maschine die Einrichtungen plötzlich gestalten, sie von der Vergangenheit lösen, und gegen die Zukunft als fertig und vollendet abschließen will.”448 447 A a, bd.ii, s.170. Min markering. 448 A a, bd.ii, s.12. Min markering. 449 A a, bd.ii, s.38. 450 Paradoxalt nog för att bevara den vetenskapliga enheten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=