synsätt, som Stahl betecknade “die Einheit des Grundes”, inskränks den rättsvetenskapliga framställningen till att avse “das Hervorgehen der Sätze aus allgemeinen Regeln (dem historischen gegenüber).”400 Hela detta resonemang står och faller med förnuftets förmåga att vinna insikt i rättens väsen, ty rättslärans materiella enhet kan endast härledas ur sakens natur. Efter Kants och Schellings kritik av det rena förnuftet måste en sådan utgångspunkt emellertid förefalla ouppnåelig för rättsvetenskapsmannen.Också“/d/ie Philosophie selbst hat jetzt”, enligt Stahl,“durch Schelling die Stufe erreicht, auf der sie anerkennt, daß a priori nichts gewußt werden kann... .”401 En annan möjlighet att garantera den juridiska kunskapens enhetlighet står då juristen till buds. Även om rättens väsen ligger utanför rättsvetenskapsmannens räckhåll, återstår ändock möjligheten att ge rättsläran en vetenskaplig, eller åtminstone vetenskapsliknande, form. Detta förutsätter emellertid att induktionen drivs utöver den punkt som skulle utgöra rättens idé. Bearbetningen av det juridiska materialet måste fortsätta till dess man slutligt lämnar rättevetenskapens föremål och ger sig in i abstraktionernas abstraktioner, det vill säga tillvarons logiska attribut. Den rättsvetenskapliga enhetligheten söks då inte längre i stoffets egna sammanhang, utan i formella tankekategorier. Som ett exempel på detta förfarande valde Stahl den del av det rättsvetenskapliga schemat som framställer obligationsrätten: d e l 2 192 “In dieser Gewöhnung an ruhende blos logisch schließende Eintheilungen ergreift man am liebsten ganz allgemeine Cathegorieen wie von Subjekt der obligatio, von Objekt der obligatio. Da es nichts logisch Einfacheres und Natürlicheres gibt als die Scheidung von Subjekt und Objekt, weshalb sie auch einem System der Logik oder der Sprache vollkommen entspricht, so, glaubt man, könne auch das Forderungsrecht gar nicht mehr besser angeordnet werden. Die Anordnung nach dieser Cathegorie stört aber den ganzen innern Zusammenhang derselben.”402 400 A a, bd.ii, s.174. 401 A a, bd.ii, s.17. Min markering. 402 A a, bd.ii, s.163.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=