ett verb; “/e/s mußte also Vernunft als handelnd, nicht als die Denkbestimmungen und Gesetze, sondern als die Denkthätigkeit gefaßt werden.”373 Detta är emellertid inte tillräckligt, detta handlande - predikatet - måste vara typiskt för subjektet, det måste med andra ord vara förnuftigt. För att en handling ska te sig förnuftig, och inte endast som resultatet av till exempel ofrivilliga muskelrörelser, förutsätts att den är avsiktlig.Varje dåd måste föregås av en idé. Då idé och handling förefaller kausalt förbundna, det vill säga då idén uppfattas som orsaken till dådet, så framställs handlingen i allmänhet som en realisering av avsikten.Varje verksamhet måste således, för att vara vetenskapligt förutsägbar, kopplas samman med ett syfte, ett motiv, en bevekelsegrund.Men “/s/elbst Fichte, obwohl er scheinbar die Vernunft als handelnde, schaffende auffaßt, sucht doch alle Erkenntniß in dem was sie ist, was der vom Handeln abgezogene Begriff des Selbstbewußtseyns als nothwendiges Merkmal enthält”374. Därmed förblev Fichtes förnuft fånget i sin egen inskränkta värld. Det “verschmäht die Speise, die ihr geboten ist, um - wie der Erfolg in allen Gebiethen des Wissens gezeigt hat - in ihr selbst zu vertrocknen.”375 Om det mänskliga förnuftet i stället uppfattas som en ändamålsbestämd rörelse376, överbryggas den absoluta motsättningen mellan kunskap och verklighetssammanhang. De vardagliga iakttagelser som legat till grund för formuleringen av förbrukbarhetskriteriet i försträckningsläran ter sig plötsligt som, inte bara juridiskt, utan också rättsvetenskapligt relevanta. I själv verket måste man med denna utgångspunkt anta att alla juridiska r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 179 373 A a, bd.1, s.138f. 374 A a, bd.1, s.183. 375 A a, bd.1, ibidem. 376 Notera den uppenbara koppling till den aristoteliska entelechien.Märk dock att denna konstruktion hos Aristoteles har en bestämd kunskapsteoretisk funktion, nämligen att verka som en brygga mellan den lättillgängliga, men vetenskapligt värdelösa erfarenhetskunskapen och målet för den vetenskapliga kunskapen, den undflyende väsensenheten, se Kaulbach, Die Philosophie der Beschreibung, s.99ff. Hos Schelling antar den ändamålsbestämda rörelsen rollen av tillvarons yttersta princip, ty det är nödvändigt att “den Wechsel oder Fortschritt als die nothwendige Weise des Daseyns zu betrachten”, a a, bd.1, s.247. Jfr. Kaulbach, a a, s.347ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=