dogmatiska struktur i den juridiska argumentationen som utgår från den allmänna frihetslagen. Postulatet om partsviljans absoluta frihet ter sig, i förhållande till förbrukbarhetspresumtionen, som en alltigenom orealistisk konstruktion, tillskuren för att passa det dogmatiska förnuftets krav på ett vetenskapligt föremål. Efter Kants hårda kritik367 av det filosofiska förnuftet uppfattades, i alla fall till en början, kunskapens subjektiva element som oproblematiskt. Filosofernas missnöje gällde i stället föremålet för kunskapen; den fysiska världens föränderlighet och särprägel ansågs omöjliggöra vetenskaplig objektskunskap. Den kantianska - kunskapsteoretiskt “minimalistiska” - förnuftsståndpunkten representerade det nav kring vilken det vetenskapliga tänkandet måste röra sig.Varje försök att överbrygga den avgrund som öppnades mellan kunskapens ideella och reella sida förefaller förutsätta att förnuftet, inte tingen, skulle ändra ståndpunkt. De objektsbestämda kunskapsdisciplinernas vetenskaplighet stod och föll med “[die] Behauptung des subjektiven, ‘un’ angemessenen Standpunktes an, von dem allein aus wir über das Ganze des Universums zu sprechen vermögen.”368 Sedd ur detta perspektiv uppvisade dessutom objektsvärlden en överraskande, om än relativ, enhetlighet. Om problemet att uppnå vetenskaplig status i den positiva rättsläran inte kan antas bero på föremålet, så återstår bara möjligheten att felet ligger hos kunskapens aktiva part. Den efterkantianska idealismen i allmänhet och Schelling i synnerhet underkastade följaktligen det kritiska förnuftet en nogrann undersökning. Genom den kantianska förnuftskritiken hade visserligen kunskapssubjektet tvingats anpassa sitt kunskapsintresse till sin förmåga, men samtidigt hade det mänskliga förnuftet, i sin totala frihet, helt förlorat sin vetenskapliga handlingskraft. r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 177 367 Stahl prisade den “strenge Rechenschaft” som Kant underkastat den filosofiska reflexionen, i .a a, bd.1, s.132f.:“Es ist daher sehr natürlich, daß dieser große Forscher, der durch die strenge Rechenschaft, die er sich überall giebt, den Rang des gründlichsten und ehrwürdigsten aller Vernunftphilosophen unzweifelhaft behauptet, durch seine Untersuchungen dahin geführt wurde:Vernunft gewähre auf theoretischem Gebiethe keine syntetischem Erkenntnisse”. 368 Kaulbach, Die Philosophie der Beschreibung, s.348
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=