bevekelsegrund för rättshandlingen. Detta resonemang illusterar samtidigt problemet med att uppfatta fungibiliteten som en väsensegenskap. Sakens natur kan parterna aldrig disponera över. Kan man visa att föremålens beskaffenhet i ett enda fall inte utgjort det tvingande motivet för parternas handlande, så faller den kunskapsteoretiska grunden för den rättsvetenskapliga argumentationen.Denna slutsats står fast, även om man skulle kunna konstatera att tingets beskaffenhet med stor sannolikhet spelat en roll för parternas ställningstagande.Nordlings hänvisning till parternas normala användning av föremålen ställer det följaktligen utom varje rimligt tvivel, att introduktionen av förbrukbarhetskriteriet inte innebar en renässans för en naturrättslig argumentationsgrund. Den objektsvärld som åsyftas är nämligen påverkbar. Man skulle kunna hävda att den identitetsfilosofiska ståndpunkten visserligen innebar ett framsteg, då den överbryggade den klyfta som i filosofin uppstått mellan förnuft och yttervärld, men att Schelling samtidigt utsatte kunskapsteorin för en annan betydande risk. Genom att uppfatta världen - naturen och historien - som ett uttryck för förnuftets strävan att realisera sig, skulle dessa två element slutgiltigt smälta samman. Därmed skulle subjekt och objekt verkligen utgöra samma sak. Detta var emellertid inte avsikten med Schellings teorier om förnuftets “Objektivwerden”. Syftet med detta resonemang var i stället, enligt Stahl, att sätta förnuftet i stånd att i och genom denna enhet iaktta de olika sidornas särskilda egenskaper: r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 173 “Es ist also die allgemeine Vernunft, welche sich nach Schelling handelnd zum Gegenstande macht, den sie als Denken wieder beschaut (Subjektobjektivirung). Als Objekt macht sie sich aber zu vielem und besonderem in den Dingen in den einzelnen Menschen wie das Ich Fichte’s in seinen Vorstellungen; während sie in so ferne sie Subjekt bleibt und sich von dem Objekt unterscheidet - als Wissen - immer das eine und allgemeine ist (Identität des Allgemeinen und Besondern). Denn wiewohl sie nur in den einzelnen Menschen, als empirisches Ich, wirklich weiß und erkennt, so ist doch dieses Erkennen als solches ein Allgemeines, und jeder hat das sichere Gefühl, daß sein Wißen, nicht
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=