va förnuftskritik. Likheten, att förnuftet på samma gång utgör subjekt och objekt i kunskapsrelationen, är endast ytlig. Schellings intresse för det mänskliga tänkandet gällde inte, i motsats till Kant, i första hand tänkandets väsensegenskaper. I själva verket är det, enligt Schelling, osäkert om människan, utanför logikens område, kan vinna metafysiska insikter. Det kunskapsteoretiska intres-set skiftade därför från de formella tankekategorierna till förnuftets reella existens. Då filosofen undersöker sina egna handlingar - sin historia - finner han, beroende på synvinkel, att detta handlande samtidigt är såväl fritt som nödvändigt. Är vetenskaps-mannen inställd på att finna enheten bakom tillfälliga variationer, så kommer detta också att gälla hans insikt i de egna handlingarna. Förklaringen till de konstaterade regelbundenheterna måste det mänskliga förnuftet finna i sig själv. Kontinuiteten och enheten i en persons öde måste således tolkas som ett uttryck för motiven bakom de enskilda handlingarna. Inte heller historien är godtycklig, ty den ger uttryck för bestämda ändamål. Detta förhållningssätt till förnuftets historicitet innebar ytterligare ett steg på de objektsbestämda kunskapsdisciplinernas väg mot vetenskaplighet.Tidigare hade filosofen på sin höjd kun-nat erkänna, att objektsvärldens struktur liknar förnuftets.Till-varon föreföll i allmänhet vara förnuftsenlig. Genom att uppfatta mänskligt handlande såsom“der objektiveWille”358 framstod plöts-ligt yttervärlden i stora drag som resulatet av medvetet handlande. Förnuft och objektsvärld utgör följaktligen ytterst två sidor av samma sak, nämligen det sammanhang som Schelling beteck-nade det absoluta: r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 171 358 A a, bd.1, s.240f.: “Mit rein wissenschaftlichem Interesse erscheint es in der deutschen Rechtsphilosophie in dem Begriff des objektivenWillens, der sittlichen Organismen, der dem Systeme Schellings seinen Ursprung verdankt, und auch das Naturrecht Hegels von den frühern unterscheidet”. “Das Raisonniren aus den leeren Vernunftkategorien verwirft zwar Schelling schon von Anbeginn; allein alles Besondere ist ihm hier doch noch auf eine nothwendige, gesetzmässige Weise in dem Allgemeinen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=